Veras bloggiloggis

Alice:

Jag hade aldrig känt mig så arg som jag var i den stunden. Jag kokade av ilska och ville helst hoppa på den där Chris och slita henne i stycken. Hur kunde hon komma här och säga att hon och Jasper hade varit ett par innan? Jag kunde inte tro det, Jasper hade aldrig talat om henne. Eller hade han det? Jag tänkte efter och kom plötsligt ihåg något som han sagt när han berättat sin historia för Bella.
”Jag var soldat, kan man säga. Jag slogs med en armé av nyskapade vampyrer. Fast det fanns någon annan där... någon som var som mig. Någon som jag ty... hon var speciell. Väldigt speciell. Hon kunde göra saker som ingen annan vampyr kunde. Ingen”. Jag blev alldeles kall inombords när jag förstod. Han hade kanske inte sagt rakt ut att Christina funnit i hans liv, men han hade nämnt henne, fast utan namn.
Jag ville gråta, skrika eller bara slå sönder något. Jasper, min Jasper, hade aldrig glömt Chris. Han hade kanske gått vidare men han hade inte glömt. Jag såg på henne med hatisk blick och blev en aning chockad när jag såg att hon såg tillbaka på mig. Jag kände mig en aning förvirrad av smärtan som jag såg i hennes ögon. Hade hon kanske lyssnat på mina tankar? Jag såg in i hennes ögon och all min vrede försvann. Hon öppnade munnen och stängde den igen.
”Förlåt.” Jag hörde hennes röst i huvudet och jag förstod plötsligt var Aro menat. Hon kunde vända på gåvorna också? Genom att kopiera Edwards gåva så kunde hon både läsa och tala genom tankar.
Jag fick väldigt stor respekt för Chris.

Edward:

Alla de saker som Christina berättat för oss... jag kunde inte riktigt förstå dem. Eller jo, det kunde jag, men det kunde väl ändå inte hänt? Det lät inte rimligt. Bella sneglade på mig och jag drog henne försiktigt till mig. Hon verkade lite generad men jag brydde mig inte, jag behövde henne intill mig, jag behövde mitt favorit heroin.
Jag såg på Bella och kunde inte låta bli att tänka på alla konstiga och farliga saker vi varit med om tillsammans.
Aro hade börjat prata om något men jag lyssnade inte, hörde bara hans röst som ett mummel.
”Edward?” Bellas röst väckte mig ur mina minnen. Jag såg på henne och kände mig lite förvirrad. ”Vi måste stanna här.”
”Nej!” Jag kände hur paniken växte inom mig. Alice tog mig i armen och jag såg ner på henne.
”Vi måste. Men Chris har lovat att hämta Jasper och Carlisle.”
”Hämta?” Alice nickade.
”Jag antar att hon gör det på samma sätt som hon gjorde med oss...” Jag nickade tankfullt och i samma stund hörde vi en arg röst som lät som en björns rytande. Jag såg förfärat på Alice.
”Emmet?” viskade hon skräckslaget.