Veras bloggiloggis

Paul:

Chris skrik fick mitt blod att frysa till is. Hon lyftes upp från klippan i året och släpptes ovarsamt ner. Mannen som stod framför henne morrade något hotande till henne men Chris svarade bara med ett spydigt svar. Mannen höjde handen för att slå henne och jag ropade hennes namn.

”Chris?” Jag vet inte varför jag ropade, kanske för att de andra skulle höra mig, så att de kunde komma hit och hjälpa mig.

”Paul.” Hon suckade.

”Vem är han?” frågade mannen framför henne. Hon sparkade honom i knävecket och han föll baklänges med ett stön. Chris reste sig snabbt upp och sprang mot mig. Jag kramade snabbt om henne. Hon såg på mig medan hon sträckte fram sina händer mot mig. De blödde?

”Hur i...”, började jag men avbröt mig. ”Du blöder.” Hon nickade.

”Jag har faktiskt blod. Och ett hjärta som slår.”

”Chris, vem är det där och varför står du med honom?” Mannen, vampyren, eller Felix som han hette, såg med avsmak på mig.

”Blodsugare”, sa jag kyligt. Chris ställde sig emellan oss.

”Jag vill att du går Felix”, sa hon tonlöst utan att släppa mig med blicken. Av någon anledning så kände jag mig otroligt lugn och rofull. Felix fnös.

”Dream on.” Chris släppte mig sakta med blicken. Felix flinade mot henne.

”Våga inte kalla på honom”, morrade hon.

”Ingen fara, han är redan på väg.” Chris väste hotfullt.

”Ärligt talat Chris, de där skrämmer ingen.” Jag såg bort mot skogen i samma ögonblick som en lång och smal man med ljust hår kom ut från träden tätt följd av ett stort följe. Hans ögon var blodröda och iakttog oss kallt.

”Caius”, viskade Chris tyst.

Chris:

”Caius”, viskade jag och mötte hans kalla blick. Hans blick flackade mellan mig och Paul.

”Chris.” Han lät – arg, något som jag redan sett i hans blick. Jag hörde steg bakom mig. De andra hade kommit, jag hörde tydligt hur Jake ställde sig bakom mig, bredvid Paul. Som två livvakter stod de där – tysta och vibrerande.

”Varför är du här?” frågade jag. Caius höjde på ena ögonbrynet.

”Det är min fråga. Varför är du kvar här?” Jag kunde inte låta bli att flina.

”För att jag inte ville tillbaka kanske? Har du tänkt på det? Jag menade faktiskt vartenda ord jag sa till Jane.”

”Verkligen”, sa en ung flickröst, ”jag tyckte att du såg ganska – skruvad ut.”

”Jag hänge upp och ner. Men det har du kanske glömt.”

”Ja, jag har väl det.” Jane såg uttråkad ut.

”Caius,” sa Carlisle och tog ett steg fram. Jag morrade varnande åt honom så han stannade.

”Jaså är det därför hon stannade. Hon har visst fått en lite flock att styra över”. Caius log elakt mot mig. Jag gick fram mot honom – och blev tillbaka dragen av både Paul och Jacob.

”Killar,” fräste jag. De släppte mig motvilligt. Caius skrattade glädjelöst.

”Och vakter har du med. Är du rädd för oss, Chris?” Jag skakade långsamt på huvudet.

”Jag vet varför du gör det här, men det kommer inte gå. Jag kommer inte tillbaka. Det är över Caius, och du vet det. Du borde acceptera att det är Athenodora du ska vara med. Eller det har du kanske redan fattat.” Jag skrattade till. Paul rörde sig oroligt bakom mig, kom några cm närmre. Caius märkte det. Naturligtvis.

”Marcus”, sa han utan att släppa mig med blicken.

”Marcus? Har du med dig honom, varför de?”

”Därför att det behövdes”, morrade han till svar. Marcus ställde sig bredvid Caius och såg uttråkat på mig och Paul. Sen nickade han kort.

”De är dem två”, sa han tonlöst. Caius ögon smalnade. Han började sakta röra sig mot oss och Paul tog tag i min arm. Hans hand skakade våldsamt. Jag vände mig om mot honom, såg honom djupt in i ögonen.

”Paul”, viskade jag, ”du måste gå, okej? Lita på mig, om du förvandlas då kommer det bli krig. Förstår du?” Han såg hastigt bort mot Caius och de andra i Volturi och sedan tillbaka till mig.

”Okej”, svarade han tyst och kysste mig. Kyssen var intensiv, men det fanns så många känslor i den. Kärlek, oro – ilska. När han drog sig tillbaka och försvann in i skogen såg jag på Jake som nickade. Sedan försvann även han in i skogen.

Jag stod tyst och såg efter dem medan skräcken växte i mitt bröst.

”Christina.” Rösten bakom mig var lycklig och den bubblande känsla fyllde mig. Jag vände mig om och han kom emot mig med öppna armar.

”Aro” viskade jag medan tårarna rann nerför mina kinder.

”Så skönt att du mår bra”, mumlade Aro tillbaka och drog mig intill sig...

Chris:

”Inte särskilt”, sa jag spydigt. Felix leende blev bredare.

”Vad synd”, svarade han samtidigt som han började gå mot mig. Jag stod kvar, såg på honom men avvaktande blick.

”Vet du”, sa han medan han började gå upp för klippan, ”Caius har inte varit trevlig sen du stack. Ärligt talat så har han varit för jävlig.” Han flinade.

”Jaha?”

”Han vill prata med dig.” Jag skrattade glädjelöst.

”Synd, jag vill inte prata med honom.”

”Precis vad jag hoppades att du skulle säga.” Felix ögon började glittra. Jag morrade mot honom och han sjönk ner i anfallsposition. Samtidigt som han kastade sig mot mig, sparkade jag honom rakt i ansiktet med sån kraft att han flög genom luften med ett vrål. Skriket ekade genom skogen och jag svor. Bara de andra inte hört det, då skulle de komma hit.

Felix kom snabbt upp på fötter.

”Du och din 'Kung Fu'”, väste han.

”Kung Fu”, fnös jag, ”det är inte det som jag kan. Det är WuShu. Krigskonst du vet.” Han visade fientligt tänderna mot mig. Jag sköt ut underläppen och såg på honom med en nedlåtande blick. ”Aw, kände du dig kränkt nu?”, frågade jag med ett tonfall som jag alltid använt till såna som var lite smått korkade. ”Lilla, lilla Felix.”

Han stod plötsligt bakom mig, höll armarna om mig så att jag knappt kunde andas.

”Sluta”, morrade han när jag försökte ta mig ur hans grepp. Han vände mig hastigt om och skallade mig. Jag stapplade bakåt. Hela världen snurrade.

”Inte rättvist”, fick jag fram innan jag ramlade över en stock. Felix skrattade.

”Du var alltid lätt att vinna över.”

Jag blundade för att försöka få illamåendet att avta. Tvingade mig själv att andas långsamt. Felix tunga steg kom mot mig. Jag bet mig i läppen, vad skulle jag göra nu?

”Är du död?” frågade han roat och lutade sig över mig. Jag sparkade honom i skrevet och han tjöt. Ett skadeglatt skratt lämnade min läppar när jag såg honom falla. Hastigt tog jag mig upp på fötter, såg Felix ligga kvidande på marken.

”Ärligt talat”, sa jag ”nu får du väl ge dig. Du har aldrig dött av de förut.” Han svor åt mig. ”Jag har inte hela dagen på mig”, muttrade jag.

Han ställde sig upp. Hans ögon hade en aggressiv glimt.

”Ajdå”, sa jag. Han slog mot mig men jag duckade, sparkade honom i magen. Han gav igen genom att ta tag i min ena arm och vrida den bakom ryggen på mig. Smärtan sköt upp genom armen och ögonen tårade sig. Jag slog honom i ansiktet med min fria hand, fick in en fullträff på hans öga. Han släppte min arm.

”Din lilla...”, började han samtidigt som jag gav honom ett slag över munnen. Han brydde sig inte om slaget, istället gick han mot mig och jag backade upp på klippan igen.

”Jag börjar bli trött på dig”, sa han. Jag log.

”Så bra. Du kanske kan lämna mig ifred då?” Han skakade på huvudet, hoppade upp i luften och landade några cm från mig. Jag blev på chockad att jag trampade snett och föll handlöst nerför klippan, landade på en utskjutande klipphäll någon meter ner. Jag stönade. Mina händer, armar och ben hade riv- och skärsår. Handflatorna var uppskrapade och blödde.

”Hur är det med ballansen, missen”, skrattade Felix.

”Fan ta dig”, fräste jag till svar medan jag började klättra upp mot honom. Såren på händerna sved. Felix börjde sig fram, tog tag i mitt hår och drog mig upp. Det gjorde så ont att jag skrek så att rösten knappt bar. Felix grimaserade åt oljudet och släppte mig snabbt så att jag landade på stenen.

”Kommer du med eller ska jag slå dig halv död först?”, muttrade han.

”Hah, du kan ju alltid försöka”. Han höjde irriterat handen till slag men en röst hindrade honom.

”Chris?”

Krig

Chris:

Jag sprang för allt vad jag var värd, fötterna nuddade knappt marken innan de lyftes igen. Det hade kommit omkring en decimeter nysnö under morgonen, något som jag blivit väldigt överraskad över.

En gren rispade min kind medan jag susade fram mellan träden men jag märkte det knappt. Jag kunde plötsligt skymta flocken med vargar, men också att Paul, Jake, Embry och Sam var i mänskligskepnad. De vände sig mot mig med bistra miner som skrämde mig. Jag försökte sakta farten men halkade på en isfläck, snubblade in i Paul och ramlade omkull. Paul grimaserade av smärta men när han såg på mig började ett litet leende leka på hans läppar.

”Förlåt”, pep jag när han tryckte ena handen mot sin bröstkorg.

”Ingen fara”, svarade han och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. Inte fören jag stod upp såg jag att Cullens stod några meter från vargarna. Paul drog lätt med fingret över min kind. Jag ryckte till när det sved.

”Aj”, muttrade jag. Han såg undrande på mig men hann inte säga något fören Sam tog ett steg mot Carlisle, som stod närmast.

”Vi har upp fattat en vampyrdoft.” Jag blev kall inombords. Kunde de verkligen redan vara här?

”Var någonstans?” frågade Carlisle lugnt.

”Stranden.” Den här gången var det Jake som talat. Jag vred automatiskt på huvudet åt de hållet där stranden låg. Vinden hade vänt och blåste rakt mot oss. Jag andades in genom näsan. Vampyr.

Jag morrade så dovt att alla omkring mig stirrade.

”Någon du kände igen?” frågade Carlisle.

”Felix” spottade jag fram. Jag hade inga bra minnen från Felix som älskat att ta tag i mig och släpa bort mig om det var något någon ville mig. Eller om han bara ville ha någon att slåss mot. Han hade verkligen älskat att slåss mot mig när jag var arg.

”Felix...” mumlade Carlisle.

”Jag måste prata med honom”, sa jag irriterat men Carlisle skakade på huvudet.

”Han kom för att du är här. Och om Felix är här, ja då är nog de andra här med.”

”Vilka är de andra?”, ville Sam veta.

”Aro, Marcus, Jane, Caius och några fler”, sa jag till Sam innan jag vände mig mot Carlisle, ”jag måste snacka med honom. Felix alltså.” Carlisle såg på mig med munnen hoppressad. Jag såg bedjande på honom.

”Snälla?”

”Varför?”

”Därför att han måste veta var jag är. Jag antar att han är utskickad för att leta reda på mig. Eller något.” Carlisle suckade.

”Jag tror att Chris har rätt”, sa Alice plötsligt och kom fram bakom Carlisle. ”Det kan vara det ändå som får dem att ge sig av.” Jag såg tacksamt på henne.

”Varför skulle de ge sig av bara för att Chris pratar med den där Felix?” undrade Jake.

”Därför att de skulle göra de”, svarade jag.

”Ska vi tro på det?” Jake såg allvarligt på mig.

”Ja.”

”Inte en chans.” Jag blängde på honom och han gav mig onda ögat tillbaka.

”Hunden har rätt, varför skulle de lämna dig ifred när du pratat med Felix?” frågade Emmett.

”Därför att när jag 'pratat'”, jag gjorde irriterade citationstecken i luften, ”med honom, så kommer jag ändå att vara död sen.”

Det blev knäpptyst. Pinsamt tyst. Paul stirrade skräckslaget på mig, Jake såg ut som en guldfisk med munnen på vid gavel och de andra stirrade bara på mig. Jag sparkade argt i snön.

”Det är det ända som kommer funka,” muttrade jag. Förtrollningen släppte. Alla, vampyrer som varulvar, skrek i munnen på varandra. De började med att alla skrek på mig, sedan att de munhöggs mot varandra och sedan... var det bara kaos. Jag såg förundrat på det jag råkat sätta igång men fick snabbt en idé.

När grupperna grälade med varandra tog jag min chans och smet ljudlöst iväg. När jag var utom synhåll började jag springa bort till stranden genom att följa min näsa. Felix doft var så stark att jag jag knappt behövde andas för att uppfatta den. Uppe på en av klipporna såg jag mig omkring efter honom. Nedanför klippan slog vågorna hårt mot stenen och det började skymma. Konstigt, det kändes inte som om det gått särskilt lång tid sen jag kommit hem från Paul. Fast jag hade förvisso inte kommit hem till Cullens fören vid 14.00, men ändå. En kvist bröts bakom mig men ljudet var så lågt att jag knappt uppfattade det. Sakta vände jag mig om och såg Felix stå några meter bort med läpparna krökta i ett ondskefullt leende.

”Saknat mig?”

xoxo W.Pen

Chris:

När jag kom innan för dörren kom Alice fram till mig med besviken blick.

”Kunde du inte ringt?” frågade hon anklagande.

”Jag somnade. Förlåt.” Alice ryckte på axlarna.

”Bella berättade att Paul bar hem dig till sig. Hon tyckte att du kunde stanna där.” Hon slog plötsligt handen för munnen och slöt ögonen. ”Förlåt, nu sa jag för mycket...” mumlade hon. Jag såg bara ner i golvet.

”Jag går och byter om”, mumlade jag men Alice tog tag i min handled och rörde vid min hals.

”Chris... tycker du inte att det gick lite snabbt?”, sa hon. Jag knyckte på nacken.

”Det tycker jag inte, men jag skulle bli glad om du inte berättade det för alla.”

”Men sex, Chris. Kunde du inte väntat.” Jag såg irriterat på henne.

”Alice, snälla. Varför skulle jag inte få ha sex med Paul? Du har ju sex med Jasper!” Alice blick blev mörk.

”Jag tycker att vi lägger ner den här diskussionen” sa hon, vände sig om och gick. Jag suckade och gick upp för trappan och upptäckte Jasper som stod lutan mot väggen. Han såg på mig men en konstig blick.

”Åh nej, inte du också”, muttrade jag, gick in i Alice sovrum och smällde igen dörren efter mig. Jag lutade mig surt mot dörren. Jag suckade djupt.

Varför är allt så jobbigt? undrade jag. Varför blev Alice sur för det jag gjorde med Paul?Åh Gud, det var ju så skönt... så mycket bättre än med Caius...

Jag slog mig själv på kinden. Jag andades in djupt och slöt ögonen.

Dörren flög upp och jag kastades ner på golvet med ett skrik. Alice stod i dörren och såg livrädd.

”Chris, du måste sticka!”, flämtade hon.

”Vad pratar du om?”

”Ta med dig Paul om du måste, eller nej förresten, gör inte det! Bara stick!”

”Men Alice, berätta vad som händer!” Jag kunde inte rå för det, jag skrek henne rakt i ansiktet.

”De kommer! Aro, Marcus, Jane, Felix... Caius.” Jag blev kall inombords. Vid orden de kommer slutade mitt hjärta nästan att slå.

”Nej”, flämtade jag och slog handen för munnen. ”Vi måste samla flocken! De kommer hjälpa oss!” Alice skakade sorgset på huvudet, sedan såg hon ut genom fönstret.

”Det kommer bara göra det ännu farligare. Men du måste göra mig en tjänst.”

”Vad?”, sa jag irriterat.

”Skicka hem dem. De är här just nu. Vid gränsen.” Jag stirrade på henne sedan vände jag mig så snabbt om att benen nästan inte bar mig när jag rusade ut i skogen tätt följd av de andra i familjen Cullen.

Chris:

”Oj?” frågade jag och såg på Jake.

”Ehm...”, svarade han och mötte inte min blick. Jag såg på Paul men även han såg på något annat istället för mig.

Vad är oj? Viskade jag inne i Pauls huvud.

Han rörde sig lite oroligt innan han svarade.

Jag har haft lite svårt att – behålla kontrollen. Innan du kom.

Jag såg fundersamt på honom.

Och jag får dig att behålla den? Han nickade svagt. Ett litet leende började leka på mina läppar och jag såg på Jake.

Varför kunde du inte bara berätta att han hade svårt med kontrollen? frågade jag honom i tankarna och han hoppade högt.

”Fan Chris, du skrämde mig!” utropade han och jag och Paul började skratta. Billy såg på oss med ett ögonbryn lyft och vi tystnade.

”Harry, vill du berätta den andra historien?” frågade han och såg på Harry som nickade och började berätta. Jag lutade mig mot Pauls bröst och han la armarna om min kropp.

Jag slöt ögonen och lyssnade lika paralyserat på Harrys historia som till Billys. Av någon anledning så gjorde Harry röst mig sömnig och jag öppnade ögonen för att inte somna. Jag började kämpa mot mig själv för att hålla ögonen öppna och tillslut gav jag upp och slöt dem igen. Jag försökte koncentrera mig på Harrys röst igen men istället hörde jag Pauls lugna, rytmiska hjärtslag. Det gjorde mig bara mer sömnig och jag började ändra ställning. Paul lossade lätt sitt grepp om mig och drog mig istället lite närmre sig. Jag lutade huvudet mot hans hals och andades in hans doft. Skog. Hav. Och träd.

Jag log för mig själv och såg försiktigt upp på Paul som tittade på elden. Jag tyckte om att se hur eldskenet lekte i hans ansikte. Jag letade med min hand tills jag hittade hans och kramade den lätt. Han såg på mig och smekte försiktigt bort en hårslinga som fallit fram i ansiktet. Jag log och slöt ögonen igen. Jag tänkte igenom vad som hade hänt sen jag kommit till Forks och jag kom fram till att jag aldrig varit så lycklig som jag varit den här tiden.

Eldens sprakande och den gamle mannens berättade fick mig att falla ner i någon underlig sorts dvala.

Jag öppnade sakta ögonen och dagsljuset stack mig i ögonen. Jag vred försiktigt på mig – utan att komma någonstans. En arm låg tungt över min midja och kände värmen genom täcket.

Täcket?!

Jag var klarvaken och såg mig omkring. Jag hade varit i Paul hus innan, t.o.m. Inne i hans sovrum, det var precis var precis där jag befann mig. I hans sovrum. I han säng. Men honom bredvid mig.

Jag log och försökte vända mig om men hans arm var i vägen. Jag knuffade honom lätt i sidan och han rörde sig lite. Jag stack armbågen i hans mage med en sån kraft att han flög upp och såg sig yrvaket omkring.

”Hej”, sa jag.

”Åh hej”, mumlade han och la sig tungt ner i sägen igen.

”Sömntuta”, muttrade jag och vände mig mot honom. Han hade slutit ögonen igen. Jag pressade mina läppar mot hans. Han la snabbt armarna om mig och drog mig intill sig. Jag fortsatte att kyssa honom. Ha la försiktigt handen på min midja men handen sökte sig ganska snabbt upp till mitt ena bröst. Jag kved och Paul nafsade mig i läppen.

”Paul”, stönade jag och han såg på mig med sina stora svarta ögon.

”Mm”, mumlade han medan han började kyssa min hals.

”Jag älskar dig, vet du det?” Han såg på mig och nickade sedan.

”Jag älskar dig också.” Jag log brett mot honom och la händerna på hans nakna bröst. Han drog av mig min svarta tröja och smekte mig lätt över den nakna huden.

Det här är sjukt, tänkte jag medan jag försiktigt la ena benet över hans. Han rullade smidigt över över mig och jag log. Jag visste vad som skulle hända sen, något jag längtat länge efter ända sen jag lämnade Caius. Jag var redo för honom, redo för min Paul...

Chris:

När jag, Paul, Seth och Leah kom fram till elden var nästan hela flocken samlad. Vissa av dem hade jag redan träffat, hemma hos Sam och Emely, men det fanns några som jag inte sett innan. Jag blev snabbt presenterad för dem och Emely log vänligt mot mig när jag satte mig ner bredvid Paul och Quil. På andra sidan brasan satt Bella och Jacob. Jake log snabbt åt mig och jag log tillbaka. Bella gav mig en arg blick och såg sedan förbi mig. Jag bet mig i läppen och såg ner i marken.

Stämningen runt brasan var underbar och alla pratade och skrattade. Quil skojade om att han skulle vara tvungen att kasta mig i havet för att få bort vampyrdoften från mina kläder.

”Fast Bella måste också följa med då”, flinade han och Bella såg upp.

”Ehm, ja. Kul.” Hon bet på sin korv och såg frånvarande ut och Quil såg undrande på henne.

”Kan du inte bara vänja dig med vampyrdoften”, retades jag tillbaka och brydde mig inte om Bellas nedstämdhet.

”Kan jag kanske, fast det är inte jag som måste utstå den stanken, det är silverpäls.” Paul såg stött på Quil.

”Jag tycker inte att hon luktar vampyr”, muttrade han.

”Det gör du visst, men bara när jag varit hos Cullens”, flinade jag och han såg på mig.

”Hm, ja kanske.” Jag fnissade till, och Quil började skratta. En harkling tystade oss genast och jag såg bort mot Billy Black, Jakes pappa. Han började berätta myterna om hur varulvarna blev till och jag lyssnade till varenda ord han sa. Hans röst var - magisk. Hela historien var så spännande att jag inte märkte att elden hade falnat fören historien var slut. Vi satt tysta och såg på glöden.

”Paul, Embry och Jake. Kan ni hämta mer ved?” frågade Harry Clearwater och Paul reste sig. När han försvann kände jag plötsligt hur det börjat blåsa en aning och min hud knottrade sig. Jag drog upp benen mot kroppen och la huvudet på knäna och såg på människorna som satt runt det som var kvar av elden.

”Men,” började en kille, Quil tror jag att han hette, ”om våra vargformer visar vilka vi är, är då Sams päls svart för att han är så – tuff?”

”Och vad visar din då”, sa Paul som kom tillbaka med famnen full med torra grenar, ”hur söt du är?” Jake och Embry fnissade till och Quils rodnade men det syntes inte så mycket på grund av hans hudfärg.

”Och din grå päls då”, muttrade han, ”är det för hur känslokall du är?”

Paul, som just satt sig bredvid mig igen stelnade till och vände sedan sakta på huvudet och såg på Quil. Alla i ringen höll andan när Paul började skaka och Sam öppnade munnen för att säga något men kom av sig.

Jag la handen på Pauls axel och såg på honom.

Det var ett skämt, tänkte jag till honom, lugn.

Paul såg på mig, slöt ögonen och började sedan sluta skaka. Han andades tungt ut genom näsan och öppnade sedan ögonen igen. Jag log mot honom och gav hans axel en lätt tryckning.

”Oj”, sa Jacob storögt. ”Oj.”

Paul;

Jag satt på en sten vid utkiksposten och såg på Chris som låg på rygg och stirrade upp i på molnen.

”Så...” började jag, ”enligt Alice så kommer Caius. Snart.” Hon nickade bara.

”Och hon säger att det kommer hända något... konstigt.” Jag såg undrande på henne.

”Konstigt?”

”Ja”, började hon, la sig på armbågen och såg på mig, ”i hennes syn försvann jag. Jag antar att jag är med dig eller något och det oroar mig.”

”Oroar de dig att jag är med dig när Caius kommer?”

”Ja.”

”Varför det?” Jag kände mig faktiskt ganska förvirrad.

”Därför att när han upptäcker att det är du och jag så kommer han att bli – arg. Och försöka döda dig. Och kanske mig.” Hon såg allvarligt på mig.

”Okej, men jag är faktiskt som jag är för att kunna försvara mig mot blodsugare.” Jag flinade men hon såg skräckslaget på mig.

”Du är 19”, flämtade hon.

”20”, muttrade jag.

”Du är ändå för ung för att slåss mot Caius. Om han ens slåss ensam, vilket han nog inte kommer göra.”

”Jag har flocken på min sida.”

”Paul, det kommer inte funka, det är inte lönt! Du vet inte vilka krafter som Volturis vaktstyrka har!”

”Nej men jag vet att du har ungefär allas gåvor i alla fall, så det gör kanske inte så mycket.”

”Och om styrkan vet om det och slår ut mig då? Gör så att jag inte kan använda deras gåvor?” Jag kände hur mina händer började skaka och hon satte sig snabbt upp och tog tag i dem.

”Lugn”, mumlade hon och såg mig i ögonen. ”Det kommer inte hända, jag var bara arg.” Jag slöt ögonen och började långsamt att lugna ner mig.

”Okej – jag är okej”, mumlade jag.

”Bra”, svarade hon och pressade försiktigt sina läppar mot mina. Jag öppnade försiktigt mina läppar och lät hennes tunga möta min. Jag drog hennes intill mig och hon log och la armarna om min hals.

”Oj förlåt, stör vi eller?” frågade någon kyligt medan en annan fnissade. Jag såg snabbt upp och upptäckte Seth och Leah Clearwater som stod vid skogsbrynet, Seth flinade mot mig och Leah såg som vanligt ganska sur ut. Jag blängde på dem och Seths flin blev bredare.

”Ska inte ni vara med på mötet eller?” frågade Leah.

”Eller vill ni kanske bara sitta här och 'mysa'”. Jag stirrade på Seth.

”Mötet? Men det är väl inte fören 10.”

”Precis och klockan är fem i. Vilken tur ni hade att vi gick den här vägen.” Seth log stort mot Chris som log ett svagt och generat leende tillbaka.

”Fem i?” utropade jag och reste mig så snabbt att Chris höll på att falla till marken om jag inte hållit i hennes hand. ”Du skojar med mig Seth?!”

”Jag tror att han har rätt”, viskade Chris.

”Ehm, ja då får vi väl gå då”, mumlade jag. Chris såg undrande på mig.

”Okej, då går vi”, sa Chris och la armen om min rygg. Seth flinade mot mig och jag blängde argt på honom.

”Skynda på, jag vill inte missa korven”, sa Seth och skuttade i förväg.

”För att vara 14 så är han otroligt irriterande”, muttrade jag och Chris skrattade.

”Jag gillar honom”, mumlade hon, kysste mig på kinden och drog mig sedan efter Leah och Seth bort till klipporna där man redan kunde ana en sprakande eld.

Chris:

Jag skrek till när jag kände hur något grep tag i mig midja och slängde mig högt upp i luften.

Jag landade i Pauls varma armar men slängdes genast över till Jacob och hivade mig tillbaka till Paul.

”KILLAR SLUTA”. Jag kunde inte hjälpa det, jag skrek av skratt.

”Sluta? Okej”, sa Paul, fångade mig och slängde mig sedan över sin axel. ”Vart ska vi gå med vårt byte Jacob?”

”Tja, ingenstans skulle vara bäst”, sa en kylig röst från skogsbrynet som jag genast kände igen.

”Jane?”, frågade jag och försökte titta fram bakom Pauls ryggtavla.

”Ska jag hjälpa dig?” Janes röst var silkesmjuk och jag hörde att hon log, säkerligen elakt.

”Nej tack”, sa jag snabbt. ”Paul sätt ner mig.” Paul lydde snabbt och stirrade på Jane samtidigt om han försökte hindra mig från att gå fram till henne. Jag daskade till hans hand och han slutade genast att hindra mig.

”Vad gör du här... ensam?” frågade jag.

”Jag skulle just fråga desamma. Aro har skickat mig. Och Felix. Och några till.”

”Och var är de då?”

”I skogen någonstans.”

”Jaha. Och du är hundra på att det bara var Aro som skickat dig?”

”Helt hundra. Caius bryr sig inte om att du stuckit.” Jane log elakt mot mig och jag log tillbaka.

”Bra.”

”Bra?” Jane såg förvånad ut och jag nickade bara åt henne.

”Ja, bra. Du kan hämta Felix och de andra och sen dra hem till Volterra igen. Jag stannar.”

”Du kan inte bara stanna, du tillhör Volturi.”

”Verkligen inte”, fnös jag, ”jag har lämnat det livet bakom mig.”

”Om du säger det så”, mumlade Jane. ”Jaja, då återvänder vi då. Jag säger till Aro att du hälsar.”

”Visst gör du så”. Jane såg uttryckslöst på mig och vände sig sedan bort och försvann. Jag stod tyst kvar och såg efter henne innan Paul kom fram till mig med Jacob tätt i hälarna.

”Vem va det?” undrade han.

”Det är en långhistoria.”

”Berätta.”

”Inte nu okej? Jag måste tillbaka till Cullens.” Paul rynkade lätt på näsan.

”Mm, okej. Kom hit ikväll vid halv 9 så kan du berätta.”

”Men mötet börjar inte fören vid 10”, mumlade Jacob och såg på mig och Paul.

”Det är lugnt”, sa jag. ”Det är en lång historia så det kommer ta lite tid.”

”Men”, började Jacob och jag såg på honom. ”Men – då kommer jag inte få höra den ju.”

”Du kommer få höra den i huvudet på Paul i alla fall”, muttrade jag.

”Men det är inte samma sak”.

”Jag vet. Jag är ledsen killar men jag måste verkligen sticka.” Jag kysste Paul snabbt på munnen och kramade om Jacob och började sedan springa hem till Cullens.

Alice:

När Chris kom springandes lyftes en sten från mitt bröst. Jag gick och mötte henne och såg att hon var helt oskadd.

”Chris, Jane var här.”

”Jag vet”, svarade hon flämtade, ”jag träffade henne.”

”Själv?” Jag stirrade på Chris som skakade på huvudet.

”Med Jake och Paul.”

”Åh nej, det va inte bra”, mumlade jag.

”Inte?”

”Nej, hon kanske berättar för Caius att du är med varulvar. Han kommer inte gilla det.”

”Men”, sa Chris, ”Jane sa att han inte brydde sig om mig längre.”

”Åh du, det där är inte ens sant. Han är helt besatt av dig och han kommer nog inte låta dig komma undan utan ursäkter...”

Chris:

En vecka efter att Alice berättade om vad hon sett träffade jag Jacob och Paul upp på utkiksberget. Båda två såg avvaktande på mig.

”Caius ska tydligen komma”, sa jag tyst.

”Bella sa det”, svarade Jacob.

”Och hon var otroligt skadeglad”, muttrade jag.

”Hon är bara avundsjuk”, sa Jacob i ett försök att att försvara Bella och jag fnös.

”Ingen ursäkt.”

”Varför tog det så långtid för dig att berätta det för oss”, frågade Paul och lät nästan lite sårad.

”Därför att min fångvaktare Alice vägrade låta mig komma ut.” Paul morrade lågt och jag såg bedjande på honom. ”Hon tänkte bara på mitt bästa”, viskade jag.

”Visst.”

”Det är sant.” Jag knep ihop läpparna och vägrade att berätta hela sanningen, att Alice sett mig i skogen med Cauis, ensam. Att jag kunde bli skadad.

”Hur då ditt bästa?”

”Inget. Hon är överbeskyddande. Paul, glöm det bara.” Han knep missnöjt ihop ögonen och såg ut över havet.

”Chris.” Jag såg på Jacob. ”Skulle du kanske vilja vara med när flocken ska ha möte? Eller flocken och flocken... det är flocken och rådet.”

”Är jag välkommen då?”

”Alla andras flickvänner är där”, sa Paul utan att tänka sig för och såg sedan generad ut. Han såg inte längre ut som den storväxta och unga vuxna vargen när han var generad utan en pojke som var 16, snart 17. Vilket han också egentligen var. Jag log mot honom.

”Säkert?”

”Jag har frågat pappa”, svarade Jacob. ”Han sa att det var okej.”

”Okej, men då kan jag väl det då.” Jag log stort mot dem.

”Vad kul, du kommer få höra alla legender och sånt, det blir jättecoolt.” Paul såg verkligen uppspelt ut och jag skrattade åt honom.

”Coolt.”

”Fast det finns kanske en hake, för dig då...”, mumlade Jacob.

”Vad för hake?”

”Hm, Bella ska med också.”

”Åh.”

”Men det är lugnt”, sa Paul snabbt, ”vi behöver inte sitta vid henne och Jacob.”

”Mm okej... vänta lite nu. Ni två har betett er helskumt på sistone. Har ni blivit kompisar eller något?” Jag flinade mot dem och de såg snabb på varandra och grimaserade.

”Verkligen inte”, sa Paul samtidigt som Jacob sa;

”Aldrig, hur kan du tro det?!”

Jag fnissade till och blinkade mot dem.

”Tja, ni kommer nog bli det, förr eller senare, om ni ändå måste umgås tillsammans med mig.” Jag vände ryggen åt dem och de stönade högt.

”Det är bara att stå ut”, fnissade jag samtidigt som jag kände hur något grep tag om mig midja och jag skrek till.

Alice;

”Hur kunde du?!” skrek jag när Chris kom ut ur skogen. Jag rusade fram till henne, skakade henne och tryckte henne sedan tätt intill mig. Chris flämtade förvånat till och jag släppte henne snabbt. ”Glör aldrig om det”, morrade jag. Chris skruvade på sig och mötte inte min blick.

”Det blir kanske lite svårt...”, mumlade hon. Plötsligt kom Carlisle gående mot oss och han såg lika lättad ut som jag kände mig.

”Chris”, sa han och kramade om henne. ”Vart gick du?”

”Det har jag redan sagt”, muttrade jag.

”Det har hon säkert gjort”, mumlade Chris. ”Jag följde med Jake till La Push. Det var verkligen trevligt och han har väldigt trevliga vänner.” Hon log svagt.

”Vad trevligt”, sa Carlisle svävande. ”Men tyvärr så får du inte lov att vara där. Regler.”

”Men Sam sa att det var okej, att jag var ett undantag.”

”Jaså.” Carlisle såg på henne. ”Vi tar det där inne.” Vi började gå till huset och Bella mötte oss i dörren. Hon gav Chris en mörk blick och jag suckade. Bella var svartsjuk på Chris, fast hon var helt ny. Men det skulle lägga sig snart, det visste jag.

”Chris!” ropade Emmett och lyfte upp henne när hon kommit innanför dörren. Hon skrattade.

”Aj Emmett du krossar mig!”

”Nej då”, skrockade han och släppte ner henne.

”Chris du måste berätta varför du får komma till La Push och inte jag.” Emmett putade med underläppen.

”Och vad exakt skulle du göra där”, skrattade Chris.

”Åh, jag skulle nog jaga lite varg, det finns en av de där varulvarna som irriterar mig lite.” Han flinade och försökte uppfattade en bild i hans minne. Jag se hur all färg försvann från hennes ansikte.

”Nej”, flämtade hon och staplade bakåt och jag tog tag i henne innan hon föll.

”Jag skojade bara”, sa Emmett snabbt och såg orolig ut. ”Chris, hur är det med dig?”

”Åh...”, mumlade hon och blundade.

”Vad är det med henne?” frågade jag och såg på Edward. Han uppfattade mitt dolda meddelande och läste snabbt hennes tankar.

”Hon har blivit präglad”, sa han förvånat.

Bella:

”Hon har blivit präglad”, sa Edward och allt mitt blod frös till is. Hon hade blivit präglad. Hon hade blivit präglad i min Jacob, min Jake! Jag kände hur hatet välde upp inom mig och vände på klacken och sprang. Jag sprang ut ur huset och hörde hur Edward ropade efter mig.

”Jake!” skrek jag ursinnigt. Ingenting hände, förutom att Edward kom ut ur huset och gick försiktigt mot mig.

”Bella”, sa han med len röst men jag tog ingen notis om honom.

”JAKE!”, skrek jag ännu högre medan jag gick argt mot skogen. Edward tog tag i min arm.

”Bella, var inte dum”, sa han skarpt och i samma stund dök Jakes stora rödbruna varg upp i skogsbrynet.

”Kom ut så att jag kan prata med dig”, väste jag. Jake tvekade en sekund och vände sedan om för att återvända på två ben.

”Vad har hänt Bella?” frågade han orologt.

”Vad som hänt? Vad som hänt? Det är du som ska berätta för mig vad som hänt!”, skrek jag. Och slet mig loss ur Edwrads grepp och rusade mot Jake som såg förvirrad ut.

”Va?”

”Hur kunde du, varför just henne? Du – du... hon!”

”Bella jag förstår inte ett ord av vad du säger”, flinade Jake.

”Prägling”, väste jag.

”Åh, jaha. Visst är det kul för henne?” Jakes flin blev bredare och jag blev bara argare.

”Kul för henne..? Har du över huvudtaget tänkt på mig?”

”Varför skulle jag det, det gör jag ju redan?” Jacob såg förvånad ut.

”Du – du präglades i henne”, morrade jag.

Till min förvåning började Jake att skratta. Skratta.

”Är du seriös?” frågade han mellan skrattsalvorna.

”Ja”, röt jag.

”Men Bella”, fnissade han.

”Jaha, nu förstår jag”, sa Edward och även han började skratta, även om hans var lågt.

”Förstår vad?” fräste jag åt honom. Jake flinade mot mig.

”Det är inte jag som blivit präglad i Chris. Den lycklige är Paul.”

Chris:

”Sam!” ropade en kvinna och jag öppnade försiktigt ögonen. Jag hade börjat tina upp i Paul famn och hörde hur Sam talade viskande med kvinnan och jag försökte att låta bli att lyssna. Jag visste redan vad, eller vem, de pratade om.

”Paul, stå inte där, gå in med dig.” Kvinnans röst lät inte arg, men kanske inte helt nöjd heller... i vilket fall så gick Paul snabbt in i ett litet hus. ”Lägg henne på soffan,” kommenderade hon och Paul lydde snabbt. Han la mig försiktigt i soffan och jag tyckte att det var lite för... försiktigt. Jag la armarna över bröstet och försökte se sur ut men misslyckades totalt när jag såg in i hans ögon. Han log svagt åt mig.

Kvinnan kom fram till soffan och såg på mig. I handen hade hon en filt och la den över mig medan hon granskade mig med skarp blick.

”Paul, kom ett tag”, sa Sam och Paul såg på honom och nickade. Sedan följde han efter honom ut genom dörren som vi nyss kommit genom.

”Vad heter du?” frågade kvinnan och la huvudet på sned. Hon hade långt svart och blänkande hår och det var inte fören nu som jag upptäckte ärren i hennes ansikte. Jag kom på mig själv med att stirra på dem och såg förläget bort medan jag svarade henne.

”Chris.”

”Chris...”, mumlade kvinnan. ”Och du är vampyr.”

”Nej, bara halv, men mer mänsklig... tror jag i alla fall.”

”Jaha.” Vi såg på varandra under tystnad.

”Och du är Emeli”, sa jag.

”Ja.”

”Och du och Sam är..?”

”Förlovade.”

Aha, på det viset, tänkte jag.

”Jaså”, sa jag och hon nickade sakta. ”Jag antar att du vet om vad han är..?”

Ja, jag kunde inte hjälpa det, jag var nyfiken på henne! Hon såg på mig och nickade kort.

”Vi är också präglade”, sa hon.

”Åh...”, viskade jag. ”Är det vanligt med prägling?”

”Inte vad vi trodde, men tydligen i deras fock.” Paul och Sam kom tillbaka och tätt bakom dem kom Jake och några andra, alla ovanligt stora. Jag antog att de var varulvar allihop. Paul såg en aning sur ut med sken upp när jag såg mig. Jag flinade. Jake kom fram till mig och log svagt.

”Hur mår du?” frågade han och jag la märket till hur Pauls leende bleknade en aning.

”Bara bra, men jag tror att Alice börjar undra var jag är...”

”Ska du tillbaka till blodsugarna?” frågade Paul med avsky och jag gav honom en lång blick.

”Ja.”

”Men du kommer stinka när du kommer tillbaka”, svarade Paul och rynkade på näsan. Jag försökte hålla mig för skratt men det gick knappt och jag såg snabbt på Jake som bet sig i läppen för att hålla tyst. Det hela blev så komiskt så att jag brast ut i skratt tätt följt av Jakes skrockade. De andra varuvarna stämde in och hela stugan fylldes av skratt.

Chris:

Okej, jag har sagt många konstiga saker under min livstid men det här tog priset. Du måste verkligen vara underbar? Herre jävlar, killen hade kastat sig från en klippa för att rädda mig! Jag var helt överväldigad och oerhört tacksam, dessutom visste jag inte vad jag skulle göra. Vad tror ni att jag gjorde?

Hm... rätt...

Jag satte mig upp (med ganska mycket hjälp av Paul), såg in i hans ögon (har jag sagt att de är otroligt vackra?) och kysste honom. Det kanske var på grund av syrebristen som jag betedde mig lite konstigt men jag gjorde det i alla fall.

Och, jag ångrar inte att jag gjorde det.

Den där kyssen... det var som om något exploderade inom mig och jag ville aldrig lämna honom.

Tja, en stor bonus var ju att han var otroligt bra på att kyssas.

”Vad tog det åt dig?”, mumlade han mot min hjässa.

”Ingen aning.” Var det dumt gjort? Kanske.

”Chris, Paul!” Jakes röst kallade tillbaka mig till verkligheten, fråga mig inte var jag var innan men plötsligt befann jag mig på en obekväm strand mitt i en snöstorm, dessutom dyngsur och min ända tröst var att jag hade en ännu blötare (och skitsnygg) varulv bredvid mig. Wow, det kunde inte bli sämre.

Hm, tydligen kunde det bli det.

”Paul?” En skarp röst överröstade den vinande vinden.

Paul såg upp.

”Sam?”

”Vad har du gjort?” Rösten kom närmre men jag orkade inte se upp från Pauls axel.

”Hon ramlade ner från klippan och jag... hoppade efter.”

”Hoppade efter? I en snöstorm? Är du helt galen?!”

Jag tyckte inte om mannens ton och ville helst av allt säga det till honom, men jag var plötsligt helt slut.

”Paul, galen? Om man räknar en prägling till det så, ja.”

Jaha, Jacob var också här. Jippi.

”Prägling...”, mumlade mannen. ”Hon luktar konstigt... Vad är hon för något?”

”Halv... halvvampyr...” Pauls röst lät väldigt... ynklig.

”En vad?”

Jaha, nu är det slut, jag kommer bli sliten i stycken. Den här mannen verkar inte gilla tanken på var jag var.

”Sam...” Paul lät vädjande.

”Vi tar det här hos Emeli. Ta med henne.” Paul nickade och lyfte lätt upp mig i sin varma famn. Jag tryckte mig tacksamt mot honom i ett försök att värma mig. Jag hade kanske en högre temperatur än människor men jag kunde omöjligt ha varulvarnas hud som var helt ogenomtränglig för kyla. Jag frös så att jag skakade och pressade mina stelfrusna händer mot hans varma bröst. Den kylan verkade han i alla fall känna för han rös till och jag log triumferat.

”Jag måste verkligen få dig varm”, mumlade han. Jag nickade och slöt ögonen.

Paul:

”Vänta lite här... det som ni säger är alltså att Paul blivit präglad i...mig?” Chris såg verkligen chockad ut.

”Mmh, typ”, mumlade jag.

”Coolt.” Hon flinade. ”Kan det vara därför jag kände mig konstig där ute i vattnet?” Jag andades lättat ut. Hon hade känt något i alla fall.

”Ja, och det var därför du inte kunde sluta stirra på honom på stranden”, muttrade Jake. Hon såg på honom.

”Du låter avundsjuk”, viskade hon och såg ut som om hon plågades.

”Klart jag är. Jag hade också velat hitta min prägling men nu är det så att jag är kär i någon som är mer kär i en annan.”

”Åh.” Hon såg rakt ut i luften med tom blick.

”Ja, det är hon”, viskade Jacob. Jag stirrade på honom, vad höll han på med? Han snackade rakt ut i luften...

”En annan av mina gåvor”, log Chris. ”läsa och 'skicka' tankar.”

”Du kommer inte ens få ha dina tankar i fred när du är normal”, flinade Jacob och såg nästan nöjd ut. Jag ryckte på axlarna och såg på Chris igen.

”Spelar ingen roll.” Wow, kunde någon verkligen vara så vacker? Chris såg generat på mig.

Jag flinade mot henne och hon log tillbaka och såg sedan ut över havet.

”Är det där en snöstorm?” frågade hon förvånat. Jag följde hennes blick ut över havet och såg hur de stora grå molnen kom rusade mot oss över vattnet. Jo visst hade hon rätt, det var en snöstorm och den närmade sig snabbt.

”Vi måste här ifrån”, sa jag precis som en hård vind blåste ut mot havet från land. Chris tappade balansen, även om det bara var för någon sekund, och vinden drog henne utåt och hon föll med ett skrik nerför klippan.

”Chris!” skrek jag och kastade mig fram för att försöka fånga henne men försent. ”Nej!” Jag såg att hon slog i vattnet och kastade mig sedan efter henne.

”PAUL!” skrek Jacob och rusade fram mot kanten.

Jag skar igenom vattenytan som en kniv och fortsatte neråt. Jag kunde se Chris livlösa kropp som sköt ner mot bottnen. Plötsligt fångades hon av en ström och drogs iväg åt höger. Jag simmade för allt vad jag var värd och fick ta i hennes handled. Jag drog lätt i den för att få ur hennes kropp ur strömmen. Hennes hud såg läskigt grågrön ut och jag blev plötsligt livrädd. Tänk om hon var död?!

Snabbt sträckte jag mig fram, la armen om hennes midja och började simma uppåt. Vattnet var läskigt mörkt och trycket i öronen fick mitt huvud att bulta. Mina muskler värkte när syret började ta slut och svarta prickar dansade framför mina ögon. Vattnet hade börjat bli en aning ljusare, jag kunde inte ge upp nu. Jag sparkade för allt vad jag var värd. Bara en lite bit kvar nu...

I nästa sekund sprängde jag vattenytan och jag drog in luft i mina värkande lungor. Snabbt simmade jag mot stranden medan en snöfylld vind försökte blåsa mig in i klipporna.

När jag väl kommit upp på stranden la jag ner Chris på marken och började med hjärt -och lungräddnig. När jag blåste in luft i hennes lungor rann det iskallt vatten ur hennes mun. I det ögonblicket bad jag till Gud, något jag aldrig gjort innan. Om han nu fanns, så kunde han väl rädda henne?

En ryckning. En hostnig. Sedan. Liv. Hon hostade, spottade och flämtade. Jag skrattade lättat och hon såg på mig med grumlig blick.

”Wow”, mumlade hon. ”Du måste verkligen vara helt...underbar”

Kyla eller värme?

Chris:

Wow. Känslan jag fick när jag såg på honom, Paul, den var helt obeskrivlig, helt olik de känslor jag hade för Caius. Cauis var ingenting i jämförelse med Paul. Jag kunde inte slita blicken från honom.
Och han verkade inte kunna sluta se på mig heller...
Jag såg i ögonvrån hur Jacob såg på oss och jag vred på huvudet.
”Hallå?” sa han frågade. Paul såg också på honom.
”Vad?” frågade han.
”Ni blev helt konstiga... helt tysta. Ni bara...” Jacob avbröt sig och stirrade på mig, sedan på Paul och sedan på mig igen. ”Du din”, väste han sen och hans kropp började skaka.
”Jacob, lugna ner dig” fräste Paul tillbaka och även han började skaka.
”Killar!” skrek jag och blev orolig att de skulle börja bråka.
”Hur kunde du! Att du bara ens vågar komma hit!” röt Jacob.
”Jake, hon är inte din egendom!” skrek Paul tillbaka.
”Inte din heller, tror inte att du kan komma och ta henne bara för att du råkat präglas i henne!”
”Präglas? Jake, Paul, sluta skrika och tala om för mig vad som händer”, muttrade jag. Jacobs skakningar blev kraftigare, nästan som krampanfall och Paul föste in mig bakom honom.
”Backa”, viskade han till mig. Jag stapplade bakåt när Jacob exploderade till varg och Paul gjorde desamma. Jake kastade sig mot Paul som gjorde samma sak. Deras stora käftarna försökte få in hugg på varandra och jag blev plötsligt livrädd. Jag bestämde att jag var tvungna att göra något som jag verkligen inte brukade göra, men det kunde inte hjälpas. Det här var ett nödfall...
Jag bet mig i läppen, slöt ögonen och använde Alecs gåva. De enorma vargarna ylade och föll blinda till marken. De tumlade omkring, gnydde och plötsligt låg Paul och Jacob på maken. De jämrade sig högljutt.
”Killar, herre Gud, ta det lugnt!” ropade jag och rusade fram till Paul och föll på knä bredvid honom. Jag rörde lätt vid hans ansikte och han spärrade förfärat upp ögonen.
”Vad hände?” flämtade han medan han försökte fokusera blicken på mitt ansikte.
”Jag gjorde er blinda”, svarade jag och flinade.
”Du gjorde vad?” Han såg chockad ut och såg sedan ner på sin nakna kropp. ”Shit”, sa han och satte sig hastigt upp.
”Ingen fara, jag ska inte titta”, fnissade jag och vände mig mot Jake för att även rädda honom ur blindhet. Det enda problemet var att han inte låg still... Han försökte nämligen ta sig upp på fötter medan han svor att han skulle döda Paul.
”Är du helt säker på att du vill att han ska se igen?” frågade Paul bakom mig och jag vred på huvudet för att se honom i ögonen. Han hade dragit på sig sina byxor och stod en halv meter bakom mig.
”Tja, han är min vän så det antar jag att jag måste göra”, svarade jag och gick bort till Jacob.
Jake, ta det lugnt. Stå helt stilla så ska jag hjälpa dig.
Han stelnade till och sträckte ut händerna framför sig, fast åt fel håll eftersom han stod med ryggen mot mig. Paul skrattade.
”Paul, håll klaffen”, muttrade jag och han slutade genast.
Var är du? Vad va det som hände?
Jakes röst ekade i mitt huvud och jag kunde höra rädslan i den.
Stå bara helt still.
Jag gick runt honom och la handen mot hans kind. Han öppnade ögonen och stirrade framför sig.
”Hej Jake, jag är här nere.” Han såg ner på mig och la huvudet på sned.
”Vad hände?”
”Jag gjorde er blinda. Och döva... men du borde nog ta på dig dina byxor.” Jag flinade och gick bort till Paul igen.
”Hur kan du..?” började han men bet sig sedan i läppen.”Göra dig blind? Enkelt, det är min gåva. Att kopiera andras gåvor.” Jag log snett mot honom och gick ner mot vattnet för att doppa fötterna. Jag hörde att han följde efter mig.
”Paul, sluta”, fräste Jake som kom rusade.
”Med att ställa frågor? Ledsen pysen, men jag har all rätt till att göra det.” Paul skrockade.
”Kan ni två hålla käften?” frågade jag och började följa en stig upp mot klipporna.
”Nepp”, sa Paul och kom snabbt efter mig. ”Vad har du fått den där gåvan från?”
”Om du hade lyssnat på Bella när hon berättat om Cullens så skulle du vetat”, väste Jacob.
”Men nu gjorde jag inte det”, svarade Paul kallt.
”Killar. Sluta.”
”Visst.” Paul kom upp jämsides med mig. ”Kan du berätta om din 'gåva' nu?” Jag ryckte på axlarna.
”Jag vet inte hur jag fick den, jag antar att jag föddes med den, för jag är faktiskt född.” Jag flinade mot honom. ”Men jag har samlat på mig gåvor genom åren. Jag är rätt säker på att jag kan säga att jag är farlig.”
”Coolt. Farlig... häftigt.” Han flinade tillbaka mot mig.
”Jag är också här”, muttrade Jake.
”Ja och det skulle bli mycket trevligare om du ryckte upp dig eller bara gick här ifrån”, svarade Paul. Jag suckade och hoppade upp på en sten. ”Akta!” utropade Paul direkt och tog tag i min hand.
”Ingen fara, jag ska inte ramla. Jag är smidig som en katt.” Paul såg inte övertygad ut. ”Ärligt talat, Paul. Jag klarar mig.” Han släppte motvilligt min hand och Jacob frustade till.
”Ojdå, en prägling som inte är besvarad? Det har jag aldrig hört förut.”
”Kan någon berätta för mig vad prägling är?” frågade jag.
”Prägling är det som händer en varulv en ändå gång i li... under ens livstid. Själva präglingen är att man träffar sin 'tvillingsjäl'. Den präglade vargen kommer aldrig att lämna sin präglings sida. Enkelt.” Jacob flinade mot Paul som såg irriterat på honom.
”Det där hade du kunnat säga på ett snällare sätt”, muttrade han.
”Mja, jag är inte känd för att vara snäll.” Jacob flinade.
”Nej, men jävligt irriterade”, fräste Paul.
”Vänta lite här... det som ni säger är alltså att Paul blivit präglad i...mig?

Jacob:

Jag såg hur Chris dök graciöst ner i havet igen och simmade sedan snabbt in till land. Hon letade inte ens efter mig när hon kommit upp ur vattnet, utan satte sig bara ner med benen uppdragna tätt intill kroppen och huvudet vilande på knäna. Jag gick sakta mot henne och satte mig ner bredvid.
”Varför gick du upp? Jag trodde att du tyckte att det va varmt i vattnet.”
”Det gjorde jag men... det va bara de...”
”Kom igen” uppmanade jag. ”Varför gick du upp?”
”Det stod någon på klipporna och han såg på mig som om jag.. jag vet inte. Det va lite obehagligt för jag kände mig helt konstig.” Hon såg skyggt på mig.
”Såg du hur han såg ut?”
”Som dig ungefär..?” Jag skrattade.
”Ja det var inte till så mycket hjälp”.
En kvist bröts och Chris flög upp så snabbt att jag inte ens hunnit reagera fören hon stod i försvars position. Jag reste mig också upp och såg in i skogen och rakt på Paul som kom gående, självklart iklädd endast ett par avklippta byxor. Han flinade.
”Skrämde jag er?” frågade han retsamt.
”Inte det minsta,” muttrade jag och blängde på honom. Chris rörde inte än min, ändrade inte ens ställning.
”Så, vem är det här?” frågade Paul och såg nyfiket på Chris. Hon såg snabbt på mig och satte sig sedan graciöst ner på på stenarna.
”Jag heter Chris” muttrade hon och hennes klingade röst fick Paul att rycka till som om jag knipit honom.
”Paul” sa han sedan och sträckte fram handen och Chris tog den. De såg på varandra länge utan att släppa händerna och jag tyckte att de såg konstiga ut. Jag harklade mig och båda två släppte varandra och såg bort.
”Chris är ny, hon bor hos Cullens”. Jag ville bita av mig tungan så fort jag uttalat meningen och ställde mig snabbt mellan Chris och Paul.
”Cullens?” morrade han.
”Ja” svarade Chris innan jag hunnit säga något. ”Jag är halvvampyr och bor hos Cullens nu när jag 'åkt' från min familj.”
”Vad är du?” Jag blev chockad över att se hur Paul inte ens gjorde en ansats till att försöka döda henne.
”Flytta på dig Jake” sa hon och föste mig åt sidan. ”Jag är en halvvampyr” Paul la huvudet på sned.
”Jaså, det visste jag inte att det fanns” Chris såg på honom.
”Vänta lite, du stod upp på klipporna innan?”

Jacob:

Jag kunde inte låta bli att se på henne när hon såg La Push. Hon hade händerna över munnen och såg ut över havet med stora ögon. Hon vände sig mot mig och sänkte händerna.
”Det är helt underbart” mumlade hon. Jag nickade.
”Det tycker jag med. Kom, jag vill att du ska se havet”.
”Men jag ser det redan” Hon såg förbryllad ut.
”Ja, men du vill kanske se det på nära håll.” Hon nickade ivrigt och vi började gå i rask takt ner till stranden. Hon såg på allt som vi gick förbi och verkade verkligen helt förälskad.

Vid havet stod vi bara tysta och såg på vågorna. Hon svalde och tog ett försiktigt steg fram. En våg slog upp och skvätte ner henne och hon fnissade.
”Det är varm”, sa hon förvånat.
”Varmt och varm.” Hon flinade mot mig och började vada ut i vattnet.
”Chris...” sa jag och hon vände sig om.
”Vad?”
”Ska du verkligen bada?” Hon log mot mig.
”Jag har inte fått göra det på 150 år.”

Chris:

Vattnet var ljummet mot min hud och jag var tacksam för att min kroppstemperatur var varmare än vanliga människors. Huden knottrade sig i den kyliga vinden men jag fortsatte bara ut i vattnet. Jacob kom ljudlöst upp vid min sida och flinade.
”Du har rätt, det va ganska varmt”. Jag log och dök. Det var underbart tyst under vattenytan och jag kunde se de stora klipporna 30 meter bort. Jag simmade snabbt upp till ytan för att hämta ny luft och sökte efter Jake med blicken. Han kom lugnt simmande mot mig och jag pekade på klipporna. Han såg bort mot dem och nickade sen. Jag dök ner under vattnet igen och började simma mot dem. Det var mer strömmar vid de stora stenarna och jag aktade mig noga för att fångas av en. Snabbt och smidigt så klättrade jag upp på en sten i närheten av klipporna och såg ut över havet.
Jag kände hur någon såg på mig och vände blixtsnabbt på huvudet och såg rakt in i hans ögon. Han stod på en klippa och de svarta håret blåste i vinden. Hans svarta ögon iakttog, nej, stirrade på mig. Jag ville helst bara vända bort blicken men kunde inte.
Tillslut lyckades jag vinna över mig själv och kastade mig ner i havet igen och började simma mot land.