Veras bloggiloggis

Chris:

 

”Inte särskilt”, sa jag spydigt. Felix leende blev bredare.

”Vad synd”, svarade han samtidigt som han började gå mot mig. Jag stod kvar, såg på honom men avvaktande blick.

”Vet du”, sa han medan han började gå upp för klippan, ”Caius har inte varit trevlig sen du stack. Ärligt talat så har han varit för jävlig.” Han flinade.

”Jaha?”

”Han vill prata med dig.” Jag skrattade glädjelöst.

”Synd, jag vill inte prata med honom.”

”Precis vad jag hoppades att du skulle säga.” Felix ögon började glittra. Jag morrade mot honom och han sjönk ner i anfallsposition. Samtidigt som han kastade sig mot mig, sparkade jag honom rakt i ansiktet med sån kraft att han flög genom luften med ett vrål. Skriket ekade genom skogen och jag svor. Bara de andra inte hört det, då skulle de komma hit.

Felix kom snabbt upp på fötter.

”Du och din 'Kung Fu'”, väste han.

”Kung Fu”, fnös jag, ”det är inte det som jag kan. Det är WuShu. Krigskonst du vet.” Han visade fientligt tänderna mot mig. Jag sköt ut underläppen och såg på honom med en nedlåtande blick. ”Aw, kände du dig kränkt nu?”, frågade jag med ett tonfall som jag alltid använt till såna som var lite smått korkade. ”Lilla, lilla Felix.”

Han stod plötsligt bakom mig, höll armarna om mig så att jag knappt kunde andas.

”Sluta”, morrade han när jag försökte ta mig ur hans grepp. Han vände mig hastigt om och skallade mig. Jag stapplade bakåt. Hela världen snurrade.

”Inte rättvist”, fick jag fram innan jag ramlade över en stock. Felix skrattade.

”Du var alltid lätt att vinna över.”

Jag blundade för att försöka få illamåendet att avta. Tvingade mig själv att andas långsamt. Felix tunga steg kom mot mig. Jag bet mig i läppen, vad skulle jag göra nu?

”Är du död?” frågade han roat och lutade sig över mig. Jag sparkade honom i skrevet och han tjöt. Ett skadeglatt skratt lämnade min läppar när jag såg honom falla. Hastigt tog jag mig upp på fötter, såg Felix ligga kvidande på marken.

”Ärligt talat”, sa jag ”nu får du väl ge dig. Du har aldrig dött av de förut.” Han svor åt mig. ”Jag har inte hela dagen på mig”, muttrade jag.

Han ställde sig upp. Hans ögon hade en aggressiv glimt.

”Ajdå”, sa jag. Han slog mot mig men jag duckade, sparkade honom i magen. Han gav igen genom att ta tag i min ena arm och vrida den bakom ryggen på mig. Smärtan sköt upp genom armen och ögonen tårade sig. Jag slog honom i ansiktet med min fria hand, fick in en fullträff på hans öga. Han släppte min arm.

”Din lilla...”, började han samtidigt som jag gav honom ett slag över munnen. Han brydde sig inte om slaget, istället gick han mot mig och jag backade upp på klippan igen.

”Jag börjar bli trött på dig”, sa han. Jag log.

”Så bra. Du kanske kan lämna mig ifred då?” Han skakade på huvudet, hoppade upp i luften och landade några cm från mig. Jag blev på chockad att jag trampade snett och föll handlöst nerför klippan, landade på en utskjutande klipphäll någon meter ner. Jag stönade. Mina händer, armar och ben hade riv- och skärsår. Handflatorna var uppskrapade och blödde.

”Hur är det med ballansen, missen”, skrattade Felix.

”Fan ta dig”, fräste jag till svar medan jag började klättra upp mot honom. Såren på händerna sved. Felix börjde sig fram, tog tag i mitt hår och drog mig upp. Det gjorde så ont att jag skrek så att rösten knappt bar. Felix grimaserade åt oljudet och släppte mig snabbt så att jag landade på stenen.

”Kommer du med eller ska jag slå dig halv död först?”, muttrade han.

”Hah, du kan ju alltid försöka”. Han höjde irriterat handen till slag men en röst hindrade honom.

”Chris?”