Veras bloggiloggis

Chris:

”Inte särskilt”, sa jag spydigt. Felix leende blev bredare.

”Vad synd”, svarade han samtidigt som han började gå mot mig. Jag stod kvar, såg på honom men avvaktande blick.

”Vet du”, sa han medan han började gå upp för klippan, ”Caius har inte varit trevlig sen du stack. Ärligt talat så har han varit för jävlig.” Han flinade.

”Jaha?”

”Han vill prata med dig.” Jag skrattade glädjelöst.

”Synd, jag vill inte prata med honom.”

”Precis vad jag hoppades att du skulle säga.” Felix ögon började glittra. Jag morrade mot honom och han sjönk ner i anfallsposition. Samtidigt som han kastade sig mot mig, sparkade jag honom rakt i ansiktet med sån kraft att han flög genom luften med ett vrål. Skriket ekade genom skogen och jag svor. Bara de andra inte hört det, då skulle de komma hit.

Felix kom snabbt upp på fötter.

”Du och din 'Kung Fu'”, väste han.

”Kung Fu”, fnös jag, ”det är inte det som jag kan. Det är WuShu. Krigskonst du vet.” Han visade fientligt tänderna mot mig. Jag sköt ut underläppen och såg på honom med en nedlåtande blick. ”Aw, kände du dig kränkt nu?”, frågade jag med ett tonfall som jag alltid använt till såna som var lite smått korkade. ”Lilla, lilla Felix.”

Han stod plötsligt bakom mig, höll armarna om mig så att jag knappt kunde andas.

”Sluta”, morrade han när jag försökte ta mig ur hans grepp. Han vände mig hastigt om och skallade mig. Jag stapplade bakåt. Hela världen snurrade.

”Inte rättvist”, fick jag fram innan jag ramlade över en stock. Felix skrattade.

”Du var alltid lätt att vinna över.”

Jag blundade för att försöka få illamåendet att avta. Tvingade mig själv att andas långsamt. Felix tunga steg kom mot mig. Jag bet mig i läppen, vad skulle jag göra nu?

”Är du död?” frågade han roat och lutade sig över mig. Jag sparkade honom i skrevet och han tjöt. Ett skadeglatt skratt lämnade min läppar när jag såg honom falla. Hastigt tog jag mig upp på fötter, såg Felix ligga kvidande på marken.

”Ärligt talat”, sa jag ”nu får du väl ge dig. Du har aldrig dött av de förut.” Han svor åt mig. ”Jag har inte hela dagen på mig”, muttrade jag.

Han ställde sig upp. Hans ögon hade en aggressiv glimt.

”Ajdå”, sa jag. Han slog mot mig men jag duckade, sparkade honom i magen. Han gav igen genom att ta tag i min ena arm och vrida den bakom ryggen på mig. Smärtan sköt upp genom armen och ögonen tårade sig. Jag slog honom i ansiktet med min fria hand, fick in en fullträff på hans öga. Han släppte min arm.

”Din lilla...”, började han samtidigt som jag gav honom ett slag över munnen. Han brydde sig inte om slaget, istället gick han mot mig och jag backade upp på klippan igen.

”Jag börjar bli trött på dig”, sa han. Jag log.

”Så bra. Du kanske kan lämna mig ifred då?” Han skakade på huvudet, hoppade upp i luften och landade några cm från mig. Jag blev på chockad att jag trampade snett och föll handlöst nerför klippan, landade på en utskjutande klipphäll någon meter ner. Jag stönade. Mina händer, armar och ben hade riv- och skärsår. Handflatorna var uppskrapade och blödde.

”Hur är det med ballansen, missen”, skrattade Felix.

”Fan ta dig”, fräste jag till svar medan jag började klättra upp mot honom. Såren på händerna sved. Felix börjde sig fram, tog tag i mitt hår och drog mig upp. Det gjorde så ont att jag skrek så att rösten knappt bar. Felix grimaserade åt oljudet och släppte mig snabbt så att jag landade på stenen.

”Kommer du med eller ska jag slå dig halv död först?”, muttrade han.

”Hah, du kan ju alltid försöka”. Han höjde irriterat handen till slag men en röst hindrade honom.

”Chris?”

Krig

Chris:

Jag sprang för allt vad jag var värd, fötterna nuddade knappt marken innan de lyftes igen. Det hade kommit omkring en decimeter nysnö under morgonen, något som jag blivit väldigt överraskad över.

En gren rispade min kind medan jag susade fram mellan träden men jag märkte det knappt. Jag kunde plötsligt skymta flocken med vargar, men också att Paul, Jake, Embry och Sam var i mänskligskepnad. De vände sig mot mig med bistra miner som skrämde mig. Jag försökte sakta farten men halkade på en isfläck, snubblade in i Paul och ramlade omkull. Paul grimaserade av smärta men när han såg på mig började ett litet leende leka på hans läppar.

”Förlåt”, pep jag när han tryckte ena handen mot sin bröstkorg.

”Ingen fara”, svarade han och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. Inte fören jag stod upp såg jag att Cullens stod några meter från vargarna. Paul drog lätt med fingret över min kind. Jag ryckte till när det sved.

”Aj”, muttrade jag. Han såg undrande på mig men hann inte säga något fören Sam tog ett steg mot Carlisle, som stod närmast.

”Vi har upp fattat en vampyrdoft.” Jag blev kall inombords. Kunde de verkligen redan vara här?

”Var någonstans?” frågade Carlisle lugnt.

”Stranden.” Den här gången var det Jake som talat. Jag vred automatiskt på huvudet åt de hållet där stranden låg. Vinden hade vänt och blåste rakt mot oss. Jag andades in genom näsan. Vampyr.

Jag morrade så dovt att alla omkring mig stirrade.

”Någon du kände igen?” frågade Carlisle.

”Felix” spottade jag fram. Jag hade inga bra minnen från Felix som älskat att ta tag i mig och släpa bort mig om det var något någon ville mig. Eller om han bara ville ha någon att slåss mot. Han hade verkligen älskat att slåss mot mig när jag var arg.

”Felix...” mumlade Carlisle.

”Jag måste prata med honom”, sa jag irriterat men Carlisle skakade på huvudet.

”Han kom för att du är här. Och om Felix är här, ja då är nog de andra här med.”

”Vilka är de andra?”, ville Sam veta.

”Aro, Marcus, Jane, Caius och några fler”, sa jag till Sam innan jag vände mig mot Carlisle, ”jag måste snacka med honom. Felix alltså.” Carlisle såg på mig med munnen hoppressad. Jag såg bedjande på honom.

”Snälla?”

”Varför?”

”Därför att han måste veta var jag är. Jag antar att han är utskickad för att leta reda på mig. Eller något.” Carlisle suckade.

”Jag tror att Chris har rätt”, sa Alice plötsligt och kom fram bakom Carlisle. ”Det kan vara det ändå som får dem att ge sig av.” Jag såg tacksamt på henne.

”Varför skulle de ge sig av bara för att Chris pratar med den där Felix?” undrade Jake.

”Därför att de skulle göra de”, svarade jag.

”Ska vi tro på det?” Jake såg allvarligt på mig.

”Ja.”

”Inte en chans.” Jag blängde på honom och han gav mig onda ögat tillbaka.

”Hunden har rätt, varför skulle de lämna dig ifred när du pratat med Felix?” frågade Emmett.

”Därför att när jag 'pratat'”, jag gjorde irriterade citationstecken i luften, ”med honom, så kommer jag ändå att vara död sen.”

Det blev knäpptyst. Pinsamt tyst. Paul stirrade skräckslaget på mig, Jake såg ut som en guldfisk med munnen på vid gavel och de andra stirrade bara på mig. Jag sparkade argt i snön.

”Det är det ända som kommer funka,” muttrade jag. Förtrollningen släppte. Alla, vampyrer som varulvar, skrek i munnen på varandra. De började med att alla skrek på mig, sedan att de munhöggs mot varandra och sedan... var det bara kaos. Jag såg förundrat på det jag råkat sätta igång men fick snabbt en idé.

När grupperna grälade med varandra tog jag min chans och smet ljudlöst iväg. När jag var utom synhåll började jag springa bort till stranden genom att följa min näsa. Felix doft var så stark att jag jag knappt behövde andas för att uppfatta den. Uppe på en av klipporna såg jag mig omkring efter honom. Nedanför klippan slog vågorna hårt mot stenen och det började skymma. Konstigt, det kändes inte som om det gått särskilt lång tid sen jag kommit hem från Paul. Fast jag hade förvisso inte kommit hem till Cullens fören vid 14.00, men ändå. En kvist bröts bakom mig men ljudet var så lågt att jag knappt uppfattade det. Sakta vände jag mig om och såg Felix stå några meter bort med läpparna krökta i ett ondskefullt leende.

”Saknat mig?”

xoxo W.Pen

Chris:

När jag kom innan för dörren kom Alice fram till mig med besviken blick.

”Kunde du inte ringt?” frågade hon anklagande.

”Jag somnade. Förlåt.” Alice ryckte på axlarna.

”Bella berättade att Paul bar hem dig till sig. Hon tyckte att du kunde stanna där.” Hon slog plötsligt handen för munnen och slöt ögonen. ”Förlåt, nu sa jag för mycket...” mumlade hon. Jag såg bara ner i golvet.

”Jag går och byter om”, mumlade jag men Alice tog tag i min handled och rörde vid min hals.

”Chris... tycker du inte att det gick lite snabbt?”, sa hon. Jag knyckte på nacken.

”Det tycker jag inte, men jag skulle bli glad om du inte berättade det för alla.”

”Men sex, Chris. Kunde du inte väntat.” Jag såg irriterat på henne.

”Alice, snälla. Varför skulle jag inte få ha sex med Paul? Du har ju sex med Jasper!” Alice blick blev mörk.

”Jag tycker att vi lägger ner den här diskussionen” sa hon, vände sig om och gick. Jag suckade och gick upp för trappan och upptäckte Jasper som stod lutan mot väggen. Han såg på mig men en konstig blick.

”Åh nej, inte du också”, muttrade jag, gick in i Alice sovrum och smällde igen dörren efter mig. Jag lutade mig surt mot dörren. Jag suckade djupt.

Varför är allt så jobbigt? undrade jag. Varför blev Alice sur för det jag gjorde med Paul?Åh Gud, det var ju så skönt... så mycket bättre än med Caius...

Jag slog mig själv på kinden. Jag andades in djupt och slöt ögonen.

Dörren flög upp och jag kastades ner på golvet med ett skrik. Alice stod i dörren och såg livrädd.

”Chris, du måste sticka!”, flämtade hon.

”Vad pratar du om?”

”Ta med dig Paul om du måste, eller nej förresten, gör inte det! Bara stick!”

”Men Alice, berätta vad som händer!” Jag kunde inte rå för det, jag skrek henne rakt i ansiktet.

”De kommer! Aro, Marcus, Jane, Felix... Caius.” Jag blev kall inombords. Vid orden de kommer slutade mitt hjärta nästan att slå.

”Nej”, flämtade jag och slog handen för munnen. ”Vi måste samla flocken! De kommer hjälpa oss!” Alice skakade sorgset på huvudet, sedan såg hon ut genom fönstret.

”Det kommer bara göra det ännu farligare. Men du måste göra mig en tjänst.”

”Vad?”, sa jag irriterat.

”Skicka hem dem. De är här just nu. Vid gränsen.” Jag stirrade på henne sedan vände jag mig så snabbt om att benen nästan inte bar mig när jag rusade ut i skogen tätt följd av de andra i familjen Cullen.

Chris:

”Oj?” frågade jag och såg på Jake.

”Ehm...”, svarade han och mötte inte min blick. Jag såg på Paul men även han såg på något annat istället för mig.

Vad är oj? Viskade jag inne i Pauls huvud.

Han rörde sig lite oroligt innan han svarade.

Jag har haft lite svårt att – behålla kontrollen. Innan du kom.

Jag såg fundersamt på honom.

Och jag får dig att behålla den? Han nickade svagt. Ett litet leende började leka på mina läppar och jag såg på Jake.

Varför kunde du inte bara berätta att han hade svårt med kontrollen? frågade jag honom i tankarna och han hoppade högt.

”Fan Chris, du skrämde mig!” utropade han och jag och Paul började skratta. Billy såg på oss med ett ögonbryn lyft och vi tystnade.

”Harry, vill du berätta den andra historien?” frågade han och såg på Harry som nickade och började berätta. Jag lutade mig mot Pauls bröst och han la armarna om min kropp.

Jag slöt ögonen och lyssnade lika paralyserat på Harrys historia som till Billys. Av någon anledning så gjorde Harry röst mig sömnig och jag öppnade ögonen för att inte somna. Jag började kämpa mot mig själv för att hålla ögonen öppna och tillslut gav jag upp och slöt dem igen. Jag försökte koncentrera mig på Harrys röst igen men istället hörde jag Pauls lugna, rytmiska hjärtslag. Det gjorde mig bara mer sömnig och jag började ändra ställning. Paul lossade lätt sitt grepp om mig och drog mig istället lite närmre sig. Jag lutade huvudet mot hans hals och andades in hans doft. Skog. Hav. Och träd.

Jag log för mig själv och såg försiktigt upp på Paul som tittade på elden. Jag tyckte om att se hur eldskenet lekte i hans ansikte. Jag letade med min hand tills jag hittade hans och kramade den lätt. Han såg på mig och smekte försiktigt bort en hårslinga som fallit fram i ansiktet. Jag log och slöt ögonen igen. Jag tänkte igenom vad som hade hänt sen jag kommit till Forks och jag kom fram till att jag aldrig varit så lycklig som jag varit den här tiden.

Eldens sprakande och den gamle mannens berättade fick mig att falla ner i någon underlig sorts dvala.

Jag öppnade sakta ögonen och dagsljuset stack mig i ögonen. Jag vred försiktigt på mig – utan att komma någonstans. En arm låg tungt över min midja och kände värmen genom täcket.

Täcket?!

Jag var klarvaken och såg mig omkring. Jag hade varit i Paul hus innan, t.o.m. Inne i hans sovrum, det var precis var precis där jag befann mig. I hans sovrum. I han säng. Men honom bredvid mig.

Jag log och försökte vända mig om men hans arm var i vägen. Jag knuffade honom lätt i sidan och han rörde sig lite. Jag stack armbågen i hans mage med en sån kraft att han flög upp och såg sig yrvaket omkring.

”Hej”, sa jag.

”Åh hej”, mumlade han och la sig tungt ner i sägen igen.

”Sömntuta”, muttrade jag och vände mig mot honom. Han hade slutit ögonen igen. Jag pressade mina läppar mot hans. Han la snabbt armarna om mig och drog mig intill sig. Jag fortsatte att kyssa honom. Ha la försiktigt handen på min midja men handen sökte sig ganska snabbt upp till mitt ena bröst. Jag kved och Paul nafsade mig i läppen.

”Paul”, stönade jag och han såg på mig med sina stora svarta ögon.

”Mm”, mumlade han medan han började kyssa min hals.

”Jag älskar dig, vet du det?” Han såg på mig och nickade sedan.

”Jag älskar dig också.” Jag log brett mot honom och la händerna på hans nakna bröst. Han drog av mig min svarta tröja och smekte mig lätt över den nakna huden.

Det här är sjukt, tänkte jag medan jag försiktigt la ena benet över hans. Han rullade smidigt över över mig och jag log. Jag visste vad som skulle hända sen, något jag längtat länge efter ända sen jag lämnade Caius. Jag var redo för honom, redo för min Paul...

Chris:

När jag, Paul, Seth och Leah kom fram till elden var nästan hela flocken samlad. Vissa av dem hade jag redan träffat, hemma hos Sam och Emely, men det fanns några som jag inte sett innan. Jag blev snabbt presenterad för dem och Emely log vänligt mot mig när jag satte mig ner bredvid Paul och Quil. På andra sidan brasan satt Bella och Jacob. Jake log snabbt åt mig och jag log tillbaka. Bella gav mig en arg blick och såg sedan förbi mig. Jag bet mig i läppen och såg ner i marken.

Stämningen runt brasan var underbar och alla pratade och skrattade. Quil skojade om att han skulle vara tvungen att kasta mig i havet för att få bort vampyrdoften från mina kläder.

”Fast Bella måste också följa med då”, flinade han och Bella såg upp.

”Ehm, ja. Kul.” Hon bet på sin korv och såg frånvarande ut och Quil såg undrande på henne.

”Kan du inte bara vänja dig med vampyrdoften”, retades jag tillbaka och brydde mig inte om Bellas nedstämdhet.

”Kan jag kanske, fast det är inte jag som måste utstå den stanken, det är silverpäls.” Paul såg stött på Quil.

”Jag tycker inte att hon luktar vampyr”, muttrade han.

”Det gör du visst, men bara när jag varit hos Cullens”, flinade jag och han såg på mig.

”Hm, ja kanske.” Jag fnissade till, och Quil började skratta. En harkling tystade oss genast och jag såg bort mot Billy Black, Jakes pappa. Han började berätta myterna om hur varulvarna blev till och jag lyssnade till varenda ord han sa. Hans röst var - magisk. Hela historien var så spännande att jag inte märkte att elden hade falnat fören historien var slut. Vi satt tysta och såg på glöden.

”Paul, Embry och Jake. Kan ni hämta mer ved?” frågade Harry Clearwater och Paul reste sig. När han försvann kände jag plötsligt hur det börjat blåsa en aning och min hud knottrade sig. Jag drog upp benen mot kroppen och la huvudet på knäna och såg på människorna som satt runt det som var kvar av elden.

”Men,” började en kille, Quil tror jag att han hette, ”om våra vargformer visar vilka vi är, är då Sams päls svart för att han är så – tuff?”

”Och vad visar din då”, sa Paul som kom tillbaka med famnen full med torra grenar, ”hur söt du är?” Jake och Embry fnissade till och Quils rodnade men det syntes inte så mycket på grund av hans hudfärg.

”Och din grå päls då”, muttrade han, ”är det för hur känslokall du är?”

Paul, som just satt sig bredvid mig igen stelnade till och vände sedan sakta på huvudet och såg på Quil. Alla i ringen höll andan när Paul började skaka och Sam öppnade munnen för att säga något men kom av sig.

Jag la handen på Pauls axel och såg på honom.

Det var ett skämt, tänkte jag till honom, lugn.

Paul såg på mig, slöt ögonen och började sedan sluta skaka. Han andades tungt ut genom näsan och öppnade sedan ögonen igen. Jag log mot honom och gav hans axel en lätt tryckning.

”Oj”, sa Jacob storögt. ”Oj.”

Paul;

Jag satt på en sten vid utkiksposten och såg på Chris som låg på rygg och stirrade upp i på molnen.

”Så...” började jag, ”enligt Alice så kommer Caius. Snart.” Hon nickade bara.

”Och hon säger att det kommer hända något... konstigt.” Jag såg undrande på henne.

”Konstigt?”

”Ja”, började hon, la sig på armbågen och såg på mig, ”i hennes syn försvann jag. Jag antar att jag är med dig eller något och det oroar mig.”

”Oroar de dig att jag är med dig när Caius kommer?”

”Ja.”

”Varför det?” Jag kände mig faktiskt ganska förvirrad.

”Därför att när han upptäcker att det är du och jag så kommer han att bli – arg. Och försöka döda dig. Och kanske mig.” Hon såg allvarligt på mig.

”Okej, men jag är faktiskt som jag är för att kunna försvara mig mot blodsugare.” Jag flinade men hon såg skräckslaget på mig.

”Du är 19”, flämtade hon.

”20”, muttrade jag.

”Du är ändå för ung för att slåss mot Caius. Om han ens slåss ensam, vilket han nog inte kommer göra.”

”Jag har flocken på min sida.”

”Paul, det kommer inte funka, det är inte lönt! Du vet inte vilka krafter som Volturis vaktstyrka har!”

”Nej men jag vet att du har ungefär allas gåvor i alla fall, så det gör kanske inte så mycket.”

”Och om styrkan vet om det och slår ut mig då? Gör så att jag inte kan använda deras gåvor?” Jag kände hur mina händer började skaka och hon satte sig snabbt upp och tog tag i dem.

”Lugn”, mumlade hon och såg mig i ögonen. ”Det kommer inte hända, jag var bara arg.” Jag slöt ögonen och började långsamt att lugna ner mig.

”Okej – jag är okej”, mumlade jag.

”Bra”, svarade hon och pressade försiktigt sina läppar mot mina. Jag öppnade försiktigt mina läppar och lät hennes tunga möta min. Jag drog hennes intill mig och hon log och la armarna om min hals.

”Oj förlåt, stör vi eller?” frågade någon kyligt medan en annan fnissade. Jag såg snabbt upp och upptäckte Seth och Leah Clearwater som stod vid skogsbrynet, Seth flinade mot mig och Leah såg som vanligt ganska sur ut. Jag blängde på dem och Seths flin blev bredare.

”Ska inte ni vara med på mötet eller?” frågade Leah.

”Eller vill ni kanske bara sitta här och 'mysa'”. Jag stirrade på Seth.

”Mötet? Men det är väl inte fören 10.”

”Precis och klockan är fem i. Vilken tur ni hade att vi gick den här vägen.” Seth log stort mot Chris som log ett svagt och generat leende tillbaka.

”Fem i?” utropade jag och reste mig så snabbt att Chris höll på att falla till marken om jag inte hållit i hennes hand. ”Du skojar med mig Seth?!”

”Jag tror att han har rätt”, viskade Chris.

”Ehm, ja då får vi väl gå då”, mumlade jag. Chris såg undrande på mig.

”Okej, då går vi”, sa Chris och la armen om min rygg. Seth flinade mot mig och jag blängde argt på honom.

”Skynda på, jag vill inte missa korven”, sa Seth och skuttade i förväg.

”För att vara 14 så är han otroligt irriterande”, muttrade jag och Chris skrattade.

”Jag gillar honom”, mumlade hon, kysste mig på kinden och drog mig sedan efter Leah och Seth bort till klipporna där man redan kunde ana en sprakande eld.

Chris:

Jag skrek till när jag kände hur något grep tag i mig midja och slängde mig högt upp i luften.

Jag landade i Pauls varma armar men slängdes genast över till Jacob och hivade mig tillbaka till Paul.

”KILLAR SLUTA”. Jag kunde inte hjälpa det, jag skrek av skratt.

”Sluta? Okej”, sa Paul, fångade mig och slängde mig sedan över sin axel. ”Vart ska vi gå med vårt byte Jacob?”

”Tja, ingenstans skulle vara bäst”, sa en kylig röst från skogsbrynet som jag genast kände igen.

”Jane?”, frågade jag och försökte titta fram bakom Pauls ryggtavla.

”Ska jag hjälpa dig?” Janes röst var silkesmjuk och jag hörde att hon log, säkerligen elakt.

”Nej tack”, sa jag snabbt. ”Paul sätt ner mig.” Paul lydde snabbt och stirrade på Jane samtidigt om han försökte hindra mig från att gå fram till henne. Jag daskade till hans hand och han slutade genast att hindra mig.

”Vad gör du här... ensam?” frågade jag.

”Jag skulle just fråga desamma. Aro har skickat mig. Och Felix. Och några till.”

”Och var är de då?”

”I skogen någonstans.”

”Jaha. Och du är hundra på att det bara var Aro som skickat dig?”

”Helt hundra. Caius bryr sig inte om att du stuckit.” Jane log elakt mot mig och jag log tillbaka.

”Bra.”

”Bra?” Jane såg förvånad ut och jag nickade bara åt henne.

”Ja, bra. Du kan hämta Felix och de andra och sen dra hem till Volterra igen. Jag stannar.”

”Du kan inte bara stanna, du tillhör Volturi.”

”Verkligen inte”, fnös jag, ”jag har lämnat det livet bakom mig.”

”Om du säger det så”, mumlade Jane. ”Jaja, då återvänder vi då. Jag säger till Aro att du hälsar.”

”Visst gör du så”. Jane såg uttryckslöst på mig och vände sig sedan bort och försvann. Jag stod tyst kvar och såg efter henne innan Paul kom fram till mig med Jacob tätt i hälarna.

”Vem va det?” undrade han.

”Det är en långhistoria.”

”Berätta.”

”Inte nu okej? Jag måste tillbaka till Cullens.” Paul rynkade lätt på näsan.

”Mm, okej. Kom hit ikväll vid halv 9 så kan du berätta.”

”Men mötet börjar inte fören vid 10”, mumlade Jacob och såg på mig och Paul.

”Det är lugnt”, sa jag. ”Det är en lång historia så det kommer ta lite tid.”

”Men”, började Jacob och jag såg på honom. ”Men – då kommer jag inte få höra den ju.”

”Du kommer få höra den i huvudet på Paul i alla fall”, muttrade jag.

”Men det är inte samma sak”.

”Jag vet. Jag är ledsen killar men jag måste verkligen sticka.” Jag kysste Paul snabbt på munnen och kramade om Jacob och började sedan springa hem till Cullens.

Alice:

När Chris kom springandes lyftes en sten från mitt bröst. Jag gick och mötte henne och såg att hon var helt oskadd.

”Chris, Jane var här.”

”Jag vet”, svarade hon flämtade, ”jag träffade henne.”

”Själv?” Jag stirrade på Chris som skakade på huvudet.

”Med Jake och Paul.”

”Åh nej, det va inte bra”, mumlade jag.

”Inte?”

”Nej, hon kanske berättar för Caius att du är med varulvar. Han kommer inte gilla det.”

”Men”, sa Chris, ”Jane sa att han inte brydde sig om mig längre.”

”Åh du, det där är inte ens sant. Han är helt besatt av dig och han kommer nog inte låta dig komma undan utan ursäkter...”

Chris:

En vecka efter att Alice berättade om vad hon sett träffade jag Jacob och Paul upp på utkiksberget. Båda två såg avvaktande på mig.

”Caius ska tydligen komma”, sa jag tyst.

”Bella sa det”, svarade Jacob.

”Och hon var otroligt skadeglad”, muttrade jag.

”Hon är bara avundsjuk”, sa Jacob i ett försök att att försvara Bella och jag fnös.

”Ingen ursäkt.”

”Varför tog det så långtid för dig att berätta det för oss”, frågade Paul och lät nästan lite sårad.

”Därför att min fångvaktare Alice vägrade låta mig komma ut.” Paul morrade lågt och jag såg bedjande på honom. ”Hon tänkte bara på mitt bästa”, viskade jag.

”Visst.”

”Det är sant.” Jag knep ihop läpparna och vägrade att berätta hela sanningen, att Alice sett mig i skogen med Cauis, ensam. Att jag kunde bli skadad.

”Hur då ditt bästa?”

”Inget. Hon är överbeskyddande. Paul, glöm det bara.” Han knep missnöjt ihop ögonen och såg ut över havet.

”Chris.” Jag såg på Jacob. ”Skulle du kanske vilja vara med när flocken ska ha möte? Eller flocken och flocken... det är flocken och rådet.”

”Är jag välkommen då?”

”Alla andras flickvänner är där”, sa Paul utan att tänka sig för och såg sedan generad ut. Han såg inte längre ut som den storväxta och unga vuxna vargen när han var generad utan en pojke som var 16, snart 17. Vilket han också egentligen var. Jag log mot honom.

”Säkert?”

”Jag har frågat pappa”, svarade Jacob. ”Han sa att det var okej.”

”Okej, men då kan jag väl det då.” Jag log stort mot dem.

”Vad kul, du kommer få höra alla legender och sånt, det blir jättecoolt.” Paul såg verkligen uppspelt ut och jag skrattade åt honom.

”Coolt.”

”Fast det finns kanske en hake, för dig då...”, mumlade Jacob.

”Vad för hake?”

”Hm, Bella ska med också.”

”Åh.”

”Men det är lugnt”, sa Paul snabbt, ”vi behöver inte sitta vid henne och Jacob.”

”Mm okej... vänta lite nu. Ni två har betett er helskumt på sistone. Har ni blivit kompisar eller något?” Jag flinade mot dem och de såg snabb på varandra och grimaserade.

”Verkligen inte”, sa Paul samtidigt som Jacob sa;

”Aldrig, hur kan du tro det?!”

Jag fnissade till och blinkade mot dem.

”Tja, ni kommer nog bli det, förr eller senare, om ni ändå måste umgås tillsammans med mig.” Jag vände ryggen åt dem och de stönade högt.

”Det är bara att stå ut”, fnissade jag samtidigt som jag kände hur något grep tag om mig midja och jag skrek till.