Veras bloggiloggis

Hejsan, orkade inte vänta länge med fortsättningen eftersom jag redan skrivit den xD
Enjoy :D

Chris:

”Mitt namn är Christina”. Jag såg hur den mörka vampyr flickan längst fram stelnade till. Kunde hon igen mig? Jag letade snabbt efter hennes ansikte i mitt minne men kunde inte hitta henne. Den andre vampyren, en hane med bronsfärgat hår, la beskyddande armarna om den ynkliga lilla människoflickan som orsakat så mycket problem.
”Ni får gärna kliva ur hissen så att vi kan fortsätta”. Jag log fortfarande och såg att människan tog ett steg framåt men att vampyren med det bronsfärgade håret höll henne tillbaka i ett stadigt grepp. Jag rynkade pannan och använde snabbt Marcus gåva, den kunde vara väldigt användbar ibland, som nu. Att snabbt och enkelt ta reda på om människan och vampyren hade några relationen till varandra. Det chockade mig när jag förstod. Han älskade henne och hon älskade honom? Jag var förvirrad.
”Åh” Jag såg på människan igen med nyfikna ögon. Hon såg inte ut att vara så speciell men det måste vara något hos henne som fick honom att dras till henne. Hur det nu var möjligt. Jag såg lika nyfiket på honom och han morrade lågt. Jag skrattade.
”Underbart! Ingenting har ändrats, fantastiskt. Ärligt talat så trodde jag inte Aro när han berättade om din och”, jag tvekade och såg på människan, ”eh, hennes relation. Men det stämmer ju. Helt otroligt”. Jag log mot dem och mötte deras chockade blickar, en efter en.

Edward:

Jag hörde hur Bella flämtade till och höll henne hårdare intill mig.
”Edward du kväver mig”, mumlade hon. Jag släppte en aning och såg på kvinnan framför oss igen.
Han skyddar henne som om hon var det värdefullaste i hela världen. Jag hade hört Christinas tankar som om de varit ord och jag blängde på henne vilket verkade göra henne nyfiken. Klart att jag skyddade Bella, hon var det värdefullaste i hela världen för mig. Syntes inte det? Christina la huvudet på sned.
Det var väl det jag trodde och jo, det syns. Underbar liten gåva du har förresten, den kan jag nog ha användning för.
Jag förstod ingenting. Hade hon kunnat höra mina tankar? Hur var det möjligt? Hur kunde hon förresten svara på en fråga jag aldrig ställt med ord?
”Nog med frågor”, log Christina och såg menande på mig. ”Jag lovar att Aro kommer berätta allt ni vill veta men om ni vill vara så snälla..?” Hon gjorde en gest med handen som visade att hon ville att vi skulle röra på oss. Felix blängde och Alice tog ett graciöst steg ut ur hissen. Jag föste försiktigt ut Bella och hon snubblade till. Jag tog snabbt tag i hennes ena arm och höll henne på fötter. Hon log tacksamt mot mig och jag besvarade hastigt leendet.
”Bra”, sa Christina och vände sig om för att gå.
”Vänta”, sa Bella. Christina såg på henne över axeln. ”Vad menade du med inga fler frågor? Och vad är du?” Kvinnan log mot henne.
”Senare vännen, men den första frågan kan din pojkvän svara på”. Hon vände sig bort från oss igen och började gå och jag såg föraktfullt efter henne samtidigt som jag kände Bellas frågande blick bränna.
”Skynda på, Aro väntar”. Christinas röst lät en aning otålig och vi började genast följa efter henne.

Lite hastigt slut, men det gör nog inget :D

Hittade en rolig Twilight parodi video.
Tyckte att det va lite kul eftersom Fanfic:n är baserad på The Twilight-saga :D

Tryck här för att se videon

Kapitel 1; del 1:
Volterra

Bella:

Jag tryckte mig intill Edwards hårda och kalla kropp medan vi gick. Framför oss gick tre vampyrer jag aldrig sett, inte fören nu. Felix, Jane och Alec. Bakom oss gick Alice, lika graciöst som vanligt, och jag sneglade bakom mig för att se på henne men snubblade på mina egna fötter. Om Edward inte hållit i mig hade jag fallit framlänges, rakt ner på min stackars näsa. Fast om Edward inte varit här just nu så hade jag ramlat och slagit mig halvt fördärvat för länge sedan. Gången vi gick i var mörk och trång och golvet var fuktigt och ojämnt. Jag tog ett fastare tag i Edwards röda siden kappa, som han fått av Felix, och kände hur han snabbt rörde vid min kind.
Jane pratade tyst med vampyren som hette Alec och sedan hördes ett tyst pling. Jag såg mig förvånat omkring i mörkret och upptäckte till min förvåning en öppning i väggen några meter framför oss. En hiss?
”In”, kommenderade Jane och pekade på hissen. Edward tog ett fast grepp om mina axlar och föste mig försiktigt in i den. Alice följde snabbt efter och ställde sig mellan mig och Edward och de andra vampyrerna som kom efter. Jane tryckte på en knapp, dörrarna stängdes och hissen sattes i rörelse.
Jag fick plötsligt en känsla av att det här redan hade hänt en gång innan och jag rös till. Edward sneglade ner på mig och jag mötte hans oroliga blick och log ett svagt litet leende. Han såg lättat ut och besvarade leendet. Hissen stannade med ett litet ryck och dörrarna öppnades och Jane gick snabbt ut och tvärstannade.
”Chris”, väste hon, ”vad gör du här? Skulle inte du vara med Aro?"
”Aro sa att jag skulle komma hit”, svarade en kvinnoröst. Rösten var sammetslen och så klingade att jag fick gåshud när jag hörde den. ”Det var faktiskt jag som skickade hit dem” Jane fnös.
”Självklart. Det är ju din förtjänst att de är här”. Hennes röst dröp av sarkasm.
”Jane, Aro bad mig att skicka dig till honom. Han ville tala med dig”.
”Åh”, svarade Jane. ”Verkligen. Jag antar att jag måste lämna våra gäster”, hon väste fram det sista, ”och låta dig ta över”.
”Så är det sagt. Om du ursäktar men Aro väntar och han har inte hela dagen på sig. Middagen kommer snart”.
”Visst”, morrade Jane och hennes klackar klapprade mot stengolvet när hon stegade iväg.
”Alec”. Chris talade igen, men den här gången lät rösten inte lika vänlig som den gjort innan.
”Ja”.
”Vakta dina tankar, tack. Nu kanske du kan följa efter din syster och se till att hon inte gör något dumt, hon är ganska arg på mig”.
”Men...”
”Jag tror att jag och Felix kan hålla koll på våra gäster, oroa dig inte. Gå nu”.
Jag kikade fram bakom Alice och hann precis se hur Alec bugade sig och försvann. Jag var förbluffade och stirrade på personen som rösten tillhörde. Det var en kvinna med svart hår som hängde ner till rumpan. Hon stod med ryggen vänd mot oss och såg efter Alec som sprang ifrån oss. Sedan vände hon sig om och såg på oss och jag slutade andas. Hon var det vackraste jag någonsin sett, efter Edward. Hon hade stora blåvioletta ögon som såg vänliga ut. Hon hade stora fylliga läppar som log mot oss men det var hennes hudfärg som chockade mig till att börja andas igen. Den var inte vit som vampyrernas utan olivfärgad och hon stod mitt i en solstråle. Utan att glittra. Jag kände hur tvivlet kom krypandes. Hon kunde omöjligt vara vampyr, eller? Kvinnan tog ett steg mot oss och Edward la beskyddande armarna om mig.
”Välkomna”, hälsade hon, fortfarande leende. ”Mitt namn är Christina”.

Vad tyckte ni? Skriv och berätta! :D

Just nu håller jag på att skriva en fanfiction som är om Twilight. Det är typ en fortsättning på andra boken När jag hör din röst.
Jag kommer försöka lägga upp ett nytt kapitel en gång i veckan.

Hoppas att du gillar den :D


Btw, kommentera gärna om det är saker som ni tycker är bra, som ska ändras eller som ni bara tycker dåliga.
Det är bra för mig att veta :)


Kramar från
Mig