Kapitel 1; del 2.
Hejsan, orkade inte vänta länge med fortsättningen eftersom jag redan skrivit den xD
Enjoy :D
Chris:
”Mitt namn är Christina”. Jag såg hur den mörka vampyr flickan längst fram stelnade till. Kunde hon igen mig? Jag letade snabbt efter hennes ansikte i mitt minne men kunde inte hitta henne. Den andre vampyren, en hane med bronsfärgat hår, la beskyddande armarna om den ynkliga lilla människoflickan som orsakat så mycket problem.
”Ni får gärna kliva ur hissen så att vi kan fortsätta”. Jag log fortfarande och såg att människan tog ett steg framåt men att vampyren med det bronsfärgade håret höll henne tillbaka i ett stadigt grepp. Jag rynkade pannan och använde snabbt Marcus gåva, den kunde vara väldigt användbar ibland, som nu. Att snabbt och enkelt ta reda på om människan och vampyren hade några relationen till varandra. Det chockade mig när jag förstod. Han älskade henne och hon älskade honom? Jag var förvirrad.
”Åh” Jag såg på människan igen med nyfikna ögon. Hon såg inte ut att vara så speciell men det måste vara något hos henne som fick honom att dras till henne. Hur det nu var möjligt. Jag såg lika nyfiket på honom och han morrade lågt. Jag skrattade.
”Underbart! Ingenting har ändrats, fantastiskt. Ärligt talat så trodde jag inte Aro när han berättade om din och”, jag tvekade och såg på människan, ”eh, hennes relation. Men det stämmer ju. Helt otroligt”. Jag log mot dem och mötte deras chockade blickar, en efter en.
Edward:
Jag hörde hur Bella flämtade till och höll henne hårdare intill mig.
”Edward du kväver mig”, mumlade hon. Jag släppte en aning och såg på kvinnan framför oss igen.
Han skyddar henne som om hon var det värdefullaste i hela världen. Jag hade hört Christinas tankar som om de varit ord och jag blängde på henne vilket verkade göra henne nyfiken. Klart att jag skyddade Bella, hon var det värdefullaste i hela världen för mig. Syntes inte det? Christina la huvudet på sned.
Det var väl det jag trodde och jo, det syns. Underbar liten gåva du har förresten, den kan jag nog ha användning för.
Jag förstod ingenting. Hade hon kunnat höra mina tankar? Hur var det möjligt? Hur kunde hon förresten svara på en fråga jag aldrig ställt med ord?
”Nog med frågor”, log Christina och såg menande på mig. ”Jag lovar att Aro kommer berätta allt ni vill veta men om ni vill vara så snälla..?” Hon gjorde en gest med handen som visade att hon ville att vi skulle röra på oss. Felix blängde och Alice tog ett graciöst steg ut ur hissen. Jag föste försiktigt ut Bella och hon snubblade till. Jag tog snabbt tag i hennes ena arm och höll henne på fötter. Hon log tacksamt mot mig och jag besvarade hastigt leendet.
”Bra”, sa Christina och vände sig om för att gå.
”Vänta”, sa Bella. Christina såg på henne över axeln. ”Vad menade du med inga fler frågor? Och vad är du?” Kvinnan log mot henne.
”Senare vännen, men den första frågan kan din pojkvän svara på”. Hon vände sig bort från oss igen och började gå och jag såg föraktfullt efter henne samtidigt som jag kände Bellas frågande blick bränna.
”Skynda på, Aro väntar”. Christinas röst lät en aning otålig och vi började genast följa efter henne.
Lite hastigt slut, men det gör nog inget :D
Enjoy :D
Chris:
”Mitt namn är Christina”. Jag såg hur den mörka vampyr flickan längst fram stelnade till. Kunde hon igen mig? Jag letade snabbt efter hennes ansikte i mitt minne men kunde inte hitta henne. Den andre vampyren, en hane med bronsfärgat hår, la beskyddande armarna om den ynkliga lilla människoflickan som orsakat så mycket problem.
”Ni får gärna kliva ur hissen så att vi kan fortsätta”. Jag log fortfarande och såg att människan tog ett steg framåt men att vampyren med det bronsfärgade håret höll henne tillbaka i ett stadigt grepp. Jag rynkade pannan och använde snabbt Marcus gåva, den kunde vara väldigt användbar ibland, som nu. Att snabbt och enkelt ta reda på om människan och vampyren hade några relationen till varandra. Det chockade mig när jag förstod. Han älskade henne och hon älskade honom? Jag var förvirrad.
”Åh” Jag såg på människan igen med nyfikna ögon. Hon såg inte ut att vara så speciell men det måste vara något hos henne som fick honom att dras till henne. Hur det nu var möjligt. Jag såg lika nyfiket på honom och han morrade lågt. Jag skrattade.
”Underbart! Ingenting har ändrats, fantastiskt. Ärligt talat så trodde jag inte Aro när han berättade om din och”, jag tvekade och såg på människan, ”eh, hennes relation. Men det stämmer ju. Helt otroligt”. Jag log mot dem och mötte deras chockade blickar, en efter en.
Edward:
Jag hörde hur Bella flämtade till och höll henne hårdare intill mig.
”Edward du kväver mig”, mumlade hon. Jag släppte en aning och såg på kvinnan framför oss igen.
Han skyddar henne som om hon var det värdefullaste i hela världen. Jag hade hört Christinas tankar som om de varit ord och jag blängde på henne vilket verkade göra henne nyfiken. Klart att jag skyddade Bella, hon var det värdefullaste i hela världen för mig. Syntes inte det? Christina la huvudet på sned.
Det var väl det jag trodde och jo, det syns. Underbar liten gåva du har förresten, den kan jag nog ha användning för.
Jag förstod ingenting. Hade hon kunnat höra mina tankar? Hur var det möjligt? Hur kunde hon förresten svara på en fråga jag aldrig ställt med ord?
”Nog med frågor”, log Christina och såg menande på mig. ”Jag lovar att Aro kommer berätta allt ni vill veta men om ni vill vara så snälla..?” Hon gjorde en gest med handen som visade att hon ville att vi skulle röra på oss. Felix blängde och Alice tog ett graciöst steg ut ur hissen. Jag föste försiktigt ut Bella och hon snubblade till. Jag tog snabbt tag i hennes ena arm och höll henne på fötter. Hon log tacksamt mot mig och jag besvarade hastigt leendet.
”Bra”, sa Christina och vände sig om för att gå.
”Vänta”, sa Bella. Christina såg på henne över axeln. ”Vad menade du med inga fler frågor? Och vad är du?” Kvinnan log mot henne.
”Senare vännen, men den första frågan kan din pojkvän svara på”. Hon vände sig bort från oss igen och började gå och jag såg föraktfullt efter henne samtidigt som jag kände Bellas frågande blick bränna.
”Skynda på, Aro väntar”. Christinas röst lät en aning otålig och vi började genast följa efter henne.
Lite hastigt slut, men det gör nog inget :D
Kommentarer
Trackback
