Veras bloggiloggis

Kapitel 1; del 1:
Volterra

Bella:

Jag tryckte mig intill Edwards hårda och kalla kropp medan vi gick. Framför oss gick tre vampyrer jag aldrig sett, inte fören nu. Felix, Jane och Alec. Bakom oss gick Alice, lika graciöst som vanligt, och jag sneglade bakom mig för att se på henne men snubblade på mina egna fötter. Om Edward inte hållit i mig hade jag fallit framlänges, rakt ner på min stackars näsa. Fast om Edward inte varit här just nu så hade jag ramlat och slagit mig halvt fördärvat för länge sedan. Gången vi gick i var mörk och trång och golvet var fuktigt och ojämnt. Jag tog ett fastare tag i Edwards röda siden kappa, som han fått av Felix, och kände hur han snabbt rörde vid min kind.
Jane pratade tyst med vampyren som hette Alec och sedan hördes ett tyst pling. Jag såg mig förvånat omkring i mörkret och upptäckte till min förvåning en öppning i väggen några meter framför oss. En hiss?
”In”, kommenderade Jane och pekade på hissen. Edward tog ett fast grepp om mina axlar och föste mig försiktigt in i den. Alice följde snabbt efter och ställde sig mellan mig och Edward och de andra vampyrerna som kom efter. Jane tryckte på en knapp, dörrarna stängdes och hissen sattes i rörelse.
Jag fick plötsligt en känsla av att det här redan hade hänt en gång innan och jag rös till. Edward sneglade ner på mig och jag mötte hans oroliga blick och log ett svagt litet leende. Han såg lättat ut och besvarade leendet. Hissen stannade med ett litet ryck och dörrarna öppnades och Jane gick snabbt ut och tvärstannade.
”Chris”, väste hon, ”vad gör du här? Skulle inte du vara med Aro?"
”Aro sa att jag skulle komma hit”, svarade en kvinnoröst. Rösten var sammetslen och så klingade att jag fick gåshud när jag hörde den. ”Det var faktiskt jag som skickade hit dem” Jane fnös.
”Självklart. Det är ju din förtjänst att de är här”. Hennes röst dröp av sarkasm.
”Jane, Aro bad mig att skicka dig till honom. Han ville tala med dig”.
”Åh”, svarade Jane. ”Verkligen. Jag antar att jag måste lämna våra gäster”, hon väste fram det sista, ”och låta dig ta över”.
”Så är det sagt. Om du ursäktar men Aro väntar och han har inte hela dagen på sig. Middagen kommer snart”.
”Visst”, morrade Jane och hennes klackar klapprade mot stengolvet när hon stegade iväg.
”Alec”. Chris talade igen, men den här gången lät rösten inte lika vänlig som den gjort innan.
”Ja”.
”Vakta dina tankar, tack. Nu kanske du kan följa efter din syster och se till att hon inte gör något dumt, hon är ganska arg på mig”.
”Men...”
”Jag tror att jag och Felix kan hålla koll på våra gäster, oroa dig inte. Gå nu”.
Jag kikade fram bakom Alice och hann precis se hur Alec bugade sig och försvann. Jag var förbluffade och stirrade på personen som rösten tillhörde. Det var en kvinna med svart hår som hängde ner till rumpan. Hon stod med ryggen vänd mot oss och såg efter Alec som sprang ifrån oss. Sedan vände hon sig om och såg på oss och jag slutade andas. Hon var det vackraste jag någonsin sett, efter Edward. Hon hade stora blåvioletta ögon som såg vänliga ut. Hon hade stora fylliga läppar som log mot oss men det var hennes hudfärg som chockade mig till att börja andas igen. Den var inte vit som vampyrernas utan olivfärgad och hon stod mitt i en solstråle. Utan att glittra. Jag kände hur tvivlet kom krypandes. Hon kunde omöjligt vara vampyr, eller? Kvinnan tog ett steg mot oss och Edward la beskyddande armarna om mig.
”Välkomna”, hälsade hon, fortfarande leende. ”Mitt namn är Christina”.

Vad tyckte ni? Skriv och berätta! :D