Kapitel 6, del 3
Chris:
Okej, jag har sagt många konstiga saker under min livstid men det här tog priset. Du måste verkligen vara underbar? Herre jävlar, killen hade kastat sig från en klippa för att rädda mig! Jag var helt överväldigad och oerhört tacksam, dessutom visste jag inte vad jag skulle göra. Vad tror ni att jag gjorde?
Hm... rätt...
Jag satte mig upp (med ganska mycket hjälp av Paul), såg in i hans ögon (har jag sagt att de är otroligt vackra?) och kysste honom. Det kanske var på grund av syrebristen som jag betedde mig lite konstigt men jag gjorde det i alla fall.
Och, jag ångrar inte att jag gjorde det.
Den där kyssen... det var som om något exploderade inom mig och jag ville aldrig lämna honom.
Tja, en stor bonus var ju att han var otroligt bra på att kyssas.
”Vad tog det åt dig?”, mumlade han mot min hjässa.
”Ingen aning.” Var det dumt gjort? Kanske.
”Chris, Paul!” Jakes röst kallade tillbaka mig till verkligheten, fråga mig inte var jag var innan men plötsligt befann jag mig på en obekväm strand mitt i en snöstorm, dessutom dyngsur och min ända tröst var att jag hade en ännu blötare (och skitsnygg) varulv bredvid mig. Wow, det kunde inte bli sämre.
Hm, tydligen kunde det bli det.
”Paul?” En skarp röst överröstade den vinande vinden.
Paul såg upp.
”Sam?”
”Vad har du gjort?” Rösten kom närmre men jag orkade inte se upp från Pauls axel.
”Hon ramlade ner från klippan och jag... hoppade efter.”
”Hoppade efter? I en snöstorm? Är du helt galen?!”
Jag tyckte inte om mannens ton och ville helst av allt säga det till honom, men jag var plötsligt helt slut.
”Paul, galen? Om man räknar en prägling till det så, ja.”
Jaha, Jacob var också här. Jippi.
”Prägling...”, mumlade mannen. ”Hon luktar konstigt... Vad är hon för något?”
”Halv... halvvampyr...” Pauls röst lät väldigt... ynklig.
”En vad?”
Jaha, nu är det slut, jag kommer bli sliten i stycken. Den här mannen verkar inte gilla tanken på var jag var.
”Sam...” Paul lät vädjande.
”Vi tar det här hos Emeli. Ta med henne.” Paul nickade och lyfte lätt upp mig i sin varma famn. Jag tryckte mig tacksamt mot honom i ett försök att värma mig. Jag hade kanske en högre temperatur än människor men jag kunde omöjligt ha varulvarnas hud som var helt ogenomtränglig för kyla. Jag frös så att jag skakade och pressade mina stelfrusna händer mot hans varma bröst. Den kylan verkade han i alla fall känna för han rös till och jag log triumferat.
”Jag måste verkligen få dig varm”, mumlade han. Jag nickade och slöt ögonen.
