Kapitel 7, del 1
Chris:
”Sam!” ropade en kvinna och jag öppnade försiktigt ögonen. Jag hade börjat tina upp i Paul famn och hörde hur Sam talade viskande med kvinnan och jag försökte att låta bli att lyssna. Jag visste redan vad, eller vem, de pratade om.
”Paul, stå inte där, gå in med dig.” Kvinnans röst lät inte arg, men kanske inte helt nöjd heller... i vilket fall så gick Paul snabbt in i ett litet hus. ”Lägg henne på soffan,” kommenderade hon och Paul lydde snabbt. Han la mig försiktigt i soffan och jag tyckte att det var lite för... försiktigt. Jag la armarna över bröstet och försökte se sur ut men misslyckades totalt när jag såg in i hans ögon. Han log svagt åt mig.
Kvinnan kom fram till soffan och såg på mig. I handen hade hon en filt och la den över mig medan hon granskade mig med skarp blick.
”Paul, kom ett tag”, sa Sam och Paul såg på honom och nickade. Sedan följde han efter honom ut genom dörren som vi nyss kommit genom.
”Vad heter du?” frågade kvinnan och la huvudet på sned. Hon hade långt svart och blänkande hår och det var inte fören nu som jag upptäckte ärren i hennes ansikte. Jag kom på mig själv med att stirra på dem och såg förläget bort medan jag svarade henne.
”Chris.”
”Chris...”, mumlade kvinnan. ”Och du är vampyr.”
”Nej, bara halv, men mer mänsklig... tror jag i alla fall.”
”Jaha.” Vi såg på varandra under tystnad.
”Och du är Emeli”, sa jag.
”Ja.”
”Och du och Sam är..?”
”Förlovade.”
Aha, på det viset, tänkte jag.
”Jaså”, sa jag och hon nickade sakta. ”Jag antar att du vet om vad han är..?”
Ja, jag kunde inte hjälpa det, jag var nyfiken på henne! Hon såg på mig och nickade kort.
”Vi är också präglade”, sa hon.
”Åh...”, viskade jag. ”Är det vanligt med prägling?”
”Inte vad vi trodde, men tydligen i deras fock.” Paul och Sam kom tillbaka och tätt bakom dem kom Jake och några andra, alla ovanligt stora. Jag antog att de var varulvar allihop. Paul såg en aning sur ut med sken upp när jag såg mig. Jag flinade. Jake kom fram till mig och log svagt.
”Hur mår du?” frågade han och jag la märket till hur Pauls leende bleknade en aning.
”Bara bra, men jag tror att Alice börjar undra var jag är...”
”Ska du tillbaka till blodsugarna?” frågade Paul med avsky och jag gav honom en lång blick.
”Ja.”
”Men du kommer stinka när du kommer tillbaka”, svarade Paul och rynkade på näsan. Jag försökte hålla mig för skratt men det gick knappt och jag såg snabbt på Jake som bet sig i läppen för att hålla tyst. Det hela blev så komiskt så att jag brast ut i skratt tätt följt av Jakes skrockade. De andra varuvarna stämde in och hela stugan fylldes av skratt.
