Kapitel 7, del 3
Chris:
Det blev kalabalik när Edward sa de är orden. Hon har blivit präglad.
Bella rusade ut ur huset och Edward följde snabbt efter henne och vi andra såg under tystnad på dem. Vi hörde hur Bella skrek på Jacob och genast förstod jag och tog ett steg mot dörren men Alice hejdade mig.
”Edward kommer lösa det. Eller Jacob.” Jag nickade bara och gick bort till en soffa och satte mig.
”Ska du inte byta om till något varmt”, frågade Esme och log mot mig.
”Det kanske är bäst”, viskade jag och reste mig. Alice följde efter mig och föste in sig på sitt rum och letade fram ett par jeans och en varm tröja.
”Du kan inte bara sticka sådär”, sa hon medan hon drog av mig de blöta kläderna. ”Vi blev jätteoroliga. Vad tror du vi skulle säga till Caius om han kom du blivit dödar av en varulv.”
Jag suckade bara.
”Jake skulle inte låtit de skada mig. Inte Paul heller.”
”Men det visste du inte”, svarade Alice och såg strängt på mig. ”Förresten, hur kommer det sig att alla blir så bra vänner med dig direkt? Det känns som om vi känt varandra i evigheter.” Jag såg snabbt på henne och fick sedan tröjan över huvudet.
”En annan gåva”, mumlade jag men hon hörde det tydligen.
”Praktiskt.”
”Ja ganska.” Alice gav mig en blick.
”Jag vill inte att du ska springa på reservatet”, sa hon plötsligt.
”Varför?”
”Därför att jag – jag har onda aningar...”
”Vad för onda aningar?”
”Du frågar mycket”, sa Alice leende.
”Ja hur ska jag annars få reda på något?” flinade jag. Alice skrattade.
”Kan du inte låta bli att träffa Paul?” frågade hon.
”Varför?” Jag kände mig misstänksam fast jag visste inte varför.
”Han är impulsiv.”
”Jaha?”
”Han – kan skada dig.”
”Hur kan du veta det? Du har sett det, eller hur.” Jag ville inte höra mer och vände mig bort från henne och gick fram till fönstret. På fönsterkarmen stod en blomma och jag började plocka av några vissna blad på det utslagna vita blommorna.
”Ja jag såg det. Men inte att det var han som skadade dig, jag vet bara att han kommer att vara en anledning till att du blir skadad.”
”Visst”, sa jag ointresserat. Skulle Paul verkligen kunna skada mig? Han hade varit så försiktig med mig när han bar mig till Sam och Emelis stuga. Och när vi sagt hej då. Han hade inte skadat mig när han kramat om mig, kysst mig försiktigt och sedan knuffat mig lekfullt i rätt riktnig så att jag inte skulle gå på fel håll.
Nej han kunde verkligen inte skada mig.
”Chris lyssna. I min syn så var du i skogen, själv, med Caius.”
”Men Alice det är ingen fara för Caius är inte här så det skulle inte kunna hända.”
”Chris. Caius kommer. Jag har sett det.”
Jag vände mig så hastigt hon när jag hörde hur neutral hennes röst var att blomkrukan for i golvet med ett kras.
”När”, väste jag, ”när kommer han?”
