Veras bloggiloggis

Paul:

 

Chris skrik fick mitt blod att frysa till is. Hon lyftes upp från klippan i året och släpptes ovarsamt ner. Mannen som stod framför henne morrade något hotande till henne men Chris svarade bara med ett spydigt svar. Mannen höjde handen för att slå henne och jag ropade hennes namn.

”Chris?” Jag vet inte varför jag ropade, kanske för att de andra skulle höra mig, så att de kunde komma hit och hjälpa mig.

”Paul.” Hon suckade.

”Vem är han?” frågade mannen framför henne. Hon sparkade honom i knävecket och han föll baklänges med ett stön. Chris reste sig snabbt upp och sprang mot mig. Jag kramade snabbt om henne. Hon såg på mig medan hon sträckte fram sina händer mot mig. De blödde?

”Hur i...”, började jag men avbröt mig. ”Du blöder.” Hon nickade.

”Jag har faktiskt blod. Och ett hjärta som slår.”

”Chris, vem är det där och varför står du med honom?” Mannen, vampyren, eller Felix som han hette, såg med avsmak på mig.

”Blodsugare”, sa jag kyligt. Chris ställde sig emellan oss.

”Jag vill att du går Felix”, sa hon tonlöst utan att släppa mig med blicken. Av någon anledning så kände jag mig otroligt lugn och rofull. Felix fnös.

”Dream on.” Chris släppte mig sakta med blicken. Felix flinade mot henne.

”Våga inte kalla på honom”, morrade hon.

”Ingen fara, han är redan på väg.” Chris väste hotfullt.

”Ärligt talat Chris, de där skrämmer ingen.” Jag såg bort mot skogen i samma ögonblick som en lång och smal man med ljust hår kom ut från träden tätt följd av ett stort följe. Hans ögon var blodröda och iakttog oss kallt.

”Caius”, viskade Chris tyst.

 

 

Chris:

 

”Caius”, viskade jag och mötte hans kalla blick. Hans blick flackade mellan mig och Paul.

”Chris.” Han lät – arg, något som jag redan sett i hans blick. Jag hörde steg bakom mig. De andra hade kommit, jag hörde tydligt hur Jake ställde sig bakom mig, bredvid Paul. Som två livvakter stod de där – tysta och vibrerande.

”Varför är du här?” frågade jag. Caius höjde på ena ögonbrynet.

”Det är min fråga. Varför är du kvar här?” Jag kunde inte låta bli att flina.

”För att jag inte ville tillbaka kanske? Har du tänkt på det? Jag menade faktiskt vartenda ord jag sa till Jane.”

”Verkligen”, sa en ung flickröst, ”jag tyckte att du såg ganska – skruvad ut.”

”Jag hänge upp och ner. Men det har du kanske glömt.”

”Ja, jag har väl det.” Jane såg uttråkad ut.

”Caius,” sa Carlisle och tog ett steg fram. Jag morrade varnande åt honom så han stannade.

”Jaså är det därför hon stannade. Hon har visst fått en lite flock att styra över”. Caius log elakt mot mig. Jag gick fram mot honom – och blev tillbaka dragen av både Paul och Jacob.

”Killar,” fräste jag. De släppte mig motvilligt. Caius skrattade glädjelöst.

”Och vakter har du med. Är du rädd för oss, Chris?” Jag skakade långsamt på huvudet.

”Jag vet varför du gör det här, men det kommer inte gå. Jag kommer inte tillbaka. Det är över Caius, och du vet det. Du borde acceptera att det är Athenodora du ska vara med. Eller det har du kanske redan fattat.” Jag skrattade till. Paul rörde sig oroligt bakom mig, kom några cm närmre. Caius märkte det. Naturligtvis.

”Marcus”, sa han utan att släppa mig med blicken.

”Marcus? Har du med dig honom, varför de?”

”Därför att det behövdes”, morrade han till svar. Marcus ställde sig bredvid Caius och såg uttråkat på mig och Paul. Sen nickade han kort.

”De är dem två”, sa han tonlöst. Caius ögon smalnade. Han började sakta röra sig mot oss och Paul tog tag i min arm. Hans hand skakade våldsamt. Jag vände mig om mot honom, såg honom djupt in i ögonen.

”Paul”, viskade jag, ”du måste gå, okej? Lita på mig, om du förvandlas då kommer det bli krig. Förstår du?” Han såg hastigt bort mot Caius och de andra i Volturi och sedan tillbaka till mig.

”Okej”, svarade han tyst och kysste mig. Kyssen var intensiv, men det fanns så många känslor i den. Kärlek, oro – ilska. När han drog sig tillbaka och försvann in i skogen såg jag på Jake som nickade. Sedan försvann även han in i skogen.

Jag stod tyst och såg efter dem medan skräcken växte i mitt bröst.

”Christina.” Rösten bakom mig var lycklig och den bubblande känsla fyllde mig. Jag vände mig om och han kom emot mig med öppna armar.

”Aro” viskade jag medan tårarna rann nerför mina kinder.

”Så skönt att du mår bra”, mumlade Aro tillbaka och drog mig intill sig...

 

---

ÄNTLIGEN LA JAG UT DET :D