Veras bloggiloggis

Chris:

Jag öppnade panikslaget ögonen och stirrade upp i Caius oroliga röda ögon.
”Vad hände?”
”Jag – jag vet inte” viskade jag och såg mig förvirrat omkring i rummet. De andra vampyrerna stirrade förvånat på mig och jag kände mig nästan generad. Jag försökte krångla mig ur Caius grepp men han släppte mig inte och jag blängde på honom. Ha brydde sig inte om min blick och drog upp mig på fötter och såg undrande på mig.
”Nej”, suckade jag, ”jag vet inte vad som hände. Men det var obehagligt.” Ett lugn sköljde över mig och jag såg anklagande bort mot Jasper. Han log inte utan såg bara väldigt koncentrerad ut.
”Jag tror att det är bäst om du går och lägger dig eller något”, sa Caius.
”Aldrig”, muttrade jag och tog ett steg från honom. ”Men jag tror att det är dags för våra gäster att bege sig hemåt.” Caius stirrade på mig och jag uppfattade hans missbelåtna tankar och jag rynkade på näsan.
”Gå och säg till Aro att de åker hem”, muttrade jag och Caius lydde utan ett ord men han såg irriterat bort mot Jasper. När han lämnat rummet vände jag mig mot de andra och suckade.
”Jag hoppas att jag kan skicka tillbaka er på samma sätt som jag tog hit er. Jag har aldrig testat det...”
”Ingen fara, koncentrera dig bara”, svarade Carlisle uppmuntrande. Jag slöt ögonen och önskade innerligt att de skulle åka tillbaka till samma ställe som de kommit från. Ett litet sus hördes i mina öron och jag öppnade förvånat ögonen igen och flämtade till av synen.

Esme:

Jag såg dem komma ut från skogen och en sten lyftes från mitt bröst. Jag rusade ut och kastade mig i Carlisle famn. Sen såg jag henne. Förvånad släppte jag Carlisle och stirrade på kvinnan framför mig. Hon såg en aning osäker ut och såg ut att vara mänsklig, men ändå inte. Jag såg på Carlisle som gjorde ett tecken åt kvinnan att komma närmre. Hon tvekade en halv sekund och gick sedan mot oss. Hennes stora blå ögon såg på mig med respekt och min modersinstinkter sa mig att hon behövde någon. Jag log och kvinnans avvaktande mask försvann.
”Esme, det här är Chris. Man kan väl säga att hon är min dotter?” Kvinnan rörde inte en min.
”Jaså. Hejsan Chris, det är jag som är Esme.” Hon nickade och öppnade munnen men stängde den snabbt.
”Det här är verkligen inte bra”, viskade hon tillslut. ”Vad ska Aro säga?”
”Det jag skulle oroa mig för är Caius. Han kan ta förhastade slutsatser.” Carlisle bet sig i läppen och såg på Chris.
”Jag vet”, suckade hon. ”Jag ringer honom”.
Jag räckte fram min mobiltelefon och Chris tog tacksamt emot den.
”Kom så går vi in så länge så att hon kan få vara i fred”, sa jag och Carlisle höll med.

Jasper

Jag lyssnade inte riktigt på diskussionen om Chris. Jag satt bara och stirrade ut genom fönstret på Chris som pratade med Caius i telefon. Hon såg irriterad ut och tillslut skrek hon något och la på. Hon såg verkligen ursinnig ut och det chockade mig när jag förstod att jag var skadeglad för att hon bråkat med Caius. Man kunde höra på hennes fotsteg att något inte gått lika bra som hon hade tänkt.

Carlisle såg bort mot dörren och när den öppnades gick han bort till Chris och de pratade snabbt och tyst med varandra. Deras röster blev till ett mummel och efter en stund nickade han. Jag såg på Chris och hon mötte min blick. Hon såg trött ut och satte sig tungt i en fåtölj.
”Han hotade med att komma hit och hämta mig”, sa hon plötsligt och såg rakt på Emmett. Hon måste ha svarat på något som han tänkt.
”Åh, jaha”, svarade han förbluffat. ”Hur löste du det?” Hon slöt ögonen och skälvde till.
”Jag – jag gjorde slut, kan man väl säga.”