Veras bloggiloggis

Krig

Chris:

Jag sprang för allt vad jag var värd, fötterna nuddade knappt marken innan de lyftes igen. Det hade kommit omkring en decimeter nysnö under morgonen, något som jag blivit väldigt överraskad över.

En gren rispade min kind medan jag susade fram mellan träden men jag märkte det knappt. Jag kunde plötsligt skymta flocken med vargar, men också att Paul, Jake, Embry och Sam var i mänskligskepnad. De vände sig mot mig med bistra miner som skrämde mig. Jag försökte sakta farten men halkade på en isfläck, snubblade in i Paul och ramlade omkull. Paul grimaserade av smärta men när han såg på mig började ett litet leende leka på hans läppar.

”Förlåt”, pep jag när han tryckte ena handen mot sin bröstkorg.

”Ingen fara”, svarade han och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. Inte fören jag stod upp såg jag att Cullens stod några meter från vargarna. Paul drog lätt med fingret över min kind. Jag ryckte till när det sved.

”Aj”, muttrade jag. Han såg undrande på mig men hann inte säga något fören Sam tog ett steg mot Carlisle, som stod närmast.

”Vi har upp fattat en vampyrdoft.” Jag blev kall inombords. Kunde de verkligen redan vara här?

”Var någonstans?” frågade Carlisle lugnt.

”Stranden.” Den här gången var det Jake som talat. Jag vred automatiskt på huvudet åt de hållet där stranden låg. Vinden hade vänt och blåste rakt mot oss. Jag andades in genom näsan. Vampyr.

Jag morrade så dovt att alla omkring mig stirrade.

”Någon du kände igen?” frågade Carlisle.

”Felix” spottade jag fram. Jag hade inga bra minnen från Felix som älskat att ta tag i mig och släpa bort mig om det var något någon ville mig. Eller om han bara ville ha någon att slåss mot. Han hade verkligen älskat att slåss mot mig när jag var arg.

”Felix...” mumlade Carlisle.

”Jag måste prata med honom”, sa jag irriterat men Carlisle skakade på huvudet.

”Han kom för att du är här. Och om Felix är här, ja då är nog de andra här med.”

”Vilka är de andra?”, ville Sam veta.

”Aro, Marcus, Jane, Caius och några fler”, sa jag till Sam innan jag vände mig mot Carlisle, ”jag måste snacka med honom. Felix alltså.” Carlisle såg på mig med munnen hoppressad. Jag såg bedjande på honom.

”Snälla?”

”Varför?”

”Därför att han måste veta var jag är. Jag antar att han är utskickad för att leta reda på mig. Eller något.” Carlisle suckade.

”Jag tror att Chris har rätt”, sa Alice plötsligt och kom fram bakom Carlisle. ”Det kan vara det ändå som får dem att ge sig av.” Jag såg tacksamt på henne.

”Varför skulle de ge sig av bara för att Chris pratar med den där Felix?” undrade Jake.

”Därför att de skulle göra de”, svarade jag.

”Ska vi tro på det?” Jake såg allvarligt på mig.

”Ja.”

”Inte en chans.” Jag blängde på honom och han gav mig onda ögat tillbaka.

”Hunden har rätt, varför skulle de lämna dig ifred när du pratat med Felix?” frågade Emmett.

”Därför att när jag 'pratat'”, jag gjorde irriterade citationstecken i luften, ”med honom, så kommer jag ändå att vara död sen.”

Det blev knäpptyst. Pinsamt tyst. Paul stirrade skräckslaget på mig, Jake såg ut som en guldfisk med munnen på vid gavel och de andra stirrade bara på mig. Jag sparkade argt i snön.

”Det är det ända som kommer funka,” muttrade jag. Förtrollningen släppte. Alla, vampyrer som varulvar, skrek i munnen på varandra. De började med att alla skrek på mig, sedan att de munhöggs mot varandra och sedan... var det bara kaos. Jag såg förundrat på det jag råkat sätta igång men fick snabbt en idé.

När grupperna grälade med varandra tog jag min chans och smet ljudlöst iväg. När jag var utom synhåll började jag springa bort till stranden genom att följa min näsa. Felix doft var så stark att jag jag knappt behövde andas för att uppfatta den. Uppe på en av klipporna såg jag mig omkring efter honom. Nedanför klippan slog vågorna hårt mot stenen och det började skymma. Konstigt, det kändes inte som om det gått särskilt lång tid sen jag kommit hem från Paul. Fast jag hade förvisso inte kommit hem till Cullens fören vid 14.00, men ändå. En kvist bröts bakom mig men ljudet var så lågt att jag knappt uppfattade det. Sakta vände jag mig om och såg Felix stå några meter bort med läpparna krökta i ett ondskefullt leende.

”Saknat mig?”

xoxo W.Pen