Kapitel 8, del 1
Chris:
En vecka efter att Alice berättade om vad hon sett träffade jag Jacob och Paul upp på utkiksberget. Båda två såg avvaktande på mig.
”Caius ska tydligen komma”, sa jag tyst.
”Bella sa det”, svarade Jacob.
”Och hon var otroligt skadeglad”, muttrade jag.
”Hon är bara avundsjuk”, sa Jacob i ett försök att att försvara Bella och jag fnös.
”Ingen ursäkt.”
”Varför tog det så långtid för dig att berätta det för oss”, frågade Paul och lät nästan lite sårad.
”Därför att min fångvaktare Alice vägrade låta mig komma ut.” Paul morrade lågt och jag såg bedjande på honom. ”Hon tänkte bara på mitt bästa”, viskade jag.
”Visst.”
”Det är sant.” Jag knep ihop läpparna och vägrade att berätta hela sanningen, att Alice sett mig i skogen med Cauis, ensam. Att jag kunde bli skadad.
”Hur då ditt bästa?”
”Inget. Hon är överbeskyddande. Paul, glöm det bara.” Han knep missnöjt ihop ögonen och såg ut över havet.
”Chris.” Jag såg på Jacob. ”Skulle du kanske vilja vara med när flocken ska ha möte? Eller flocken och flocken... det är flocken och rådet.”
”Är jag välkommen då?”
”Alla andras flickvänner är där”, sa Paul utan att tänka sig för och såg sedan generad ut. Han såg inte längre ut som den storväxta och unga vuxna vargen när han var generad utan en pojke som var 16, snart 17. Vilket han också egentligen var. Jag log mot honom.
”Säkert?”
”Jag har frågat pappa”, svarade Jacob. ”Han sa att det var okej.”
”Okej, men då kan jag väl det då.” Jag log stort mot dem.
”Vad kul, du kommer få höra alla legender och sånt, det blir jättecoolt.” Paul såg verkligen uppspelt ut och jag skrattade åt honom.
”Coolt.”
”Fast det finns kanske en hake, för dig då...”, mumlade Jacob.
”Vad för hake?”
”Hm, Bella ska med också.”
”Åh.”
”Men det är lugnt”, sa Paul snabbt, ”vi behöver inte sitta vid henne och Jacob.”
”Mm okej... vänta lite nu. Ni två har betett er helskumt på sistone. Har ni blivit kompisar eller något?” Jag flinade mot dem och de såg snabb på varandra och grimaserade.
”Verkligen inte”, sa Paul samtidigt som Jacob sa;
”Aldrig, hur kan du tro det?!”
Jag fnissade till och blinkade mot dem.
”Tja, ni kommer nog bli det, förr eller senare, om ni ändå måste umgås tillsammans med mig.” Jag vände ryggen åt dem och de stönade högt.
”Det är bara att stå ut”, fnissade jag samtidigt som jag kände hur något grep tag om mig midja och jag skrek till.
Förlåt för att jag varit lite seg på att uppdatera men det va lite mycket med skolan och sånt :/
