Kapitel 6, del 1
Kyla eller värme?
Chris:
Wow. Känslan jag fick när jag såg på honom, Paul, den var helt obeskrivlig, helt olik de känslor jag hade för Caius. Cauis var ingenting i jämförelse med Paul. Jag kunde inte slita blicken från honom.
Och han verkade inte kunna sluta se på mig heller...
Jag såg i ögonvrån hur Jacob såg på oss och jag vred på huvudet.
”Hallå?” sa han frågade. Paul såg också på honom.
”Vad?” frågade han.
”Ni blev helt konstiga... helt tysta. Ni bara...” Jacob avbröt sig och stirrade på mig, sedan på Paul och sedan på mig igen. ”Du din”, väste han sen och hans kropp började skaka.
”Jacob, lugna ner dig” fräste Paul tillbaka och även han började skaka.
”Killar!” skrek jag och blev orolig att de skulle börja bråka.
”Hur kunde du! Att du bara ens vågar komma hit!” röt Jacob.
”Jake, hon är inte din egendom!” skrek Paul tillbaka.
”Inte din heller, tror inte att du kan komma och ta henne bara för att du råkat präglas i henne!”
”Präglas? Jake, Paul, sluta skrika och tala om för mig vad som händer”, muttrade jag. Jacobs skakningar blev kraftigare, nästan som krampanfall och Paul föste in mig bakom honom.
”Backa”, viskade han till mig. Jag stapplade bakåt när Jacob exploderade till varg och Paul gjorde desamma. Jake kastade sig mot Paul som gjorde samma sak. Deras stora käftarna försökte få in hugg på varandra och jag blev plötsligt livrädd. Jag bestämde att jag var tvungna att göra något som jag verkligen inte brukade göra, men det kunde inte hjälpas. Det här var ett nödfall...
Jag bet mig i läppen, slöt ögonen och använde Alecs gåva. De enorma vargarna ylade och föll blinda till marken. De tumlade omkring, gnydde och plötsligt låg Paul och Jacob på maken. De jämrade sig högljutt.
”Killar, herre Gud, ta det lugnt!” ropade jag och rusade fram till Paul och föll på knä bredvid honom. Jag rörde lätt vid hans ansikte och han spärrade förfärat upp ögonen.
”Vad hände?” flämtade han medan han försökte fokusera blicken på mitt ansikte.
”Jag gjorde er blinda”, svarade jag och flinade.
”Du gjorde vad?” Han såg chockad ut och såg sedan ner på sin nakna kropp. ”Shit”, sa han och satte sig hastigt upp.
”Ingen fara, jag ska inte titta”, fnissade jag och vände mig mot Jake för att även rädda honom ur blindhet. Det enda problemet var att han inte låg still... Han försökte nämligen ta sig upp på fötter medan han svor att han skulle döda Paul.
”Är du helt säker på att du vill att han ska se igen?” frågade Paul bakom mig och jag vred på huvudet för att se honom i ögonen. Han hade dragit på sig sina byxor och stod en halv meter bakom mig.
”Tja, han är min vän så det antar jag att jag måste göra”, svarade jag och gick bort till Jacob.
Jake, ta det lugnt. Stå helt stilla så ska jag hjälpa dig.
Han stelnade till och sträckte ut händerna framför sig, fast åt fel håll eftersom han stod med ryggen mot mig. Paul skrattade.
”Paul, håll klaffen”, muttrade jag och han slutade genast.
Var är du? Vad va det som hände?
Jakes röst ekade i mitt huvud och jag kunde höra rädslan i den.
Stå bara helt still.
Jag gick runt honom och la handen mot hans kind. Han öppnade ögonen och stirrade framför sig.
”Hej Jake, jag är här nere.” Han såg ner på mig och la huvudet på sned.
”Vad hände?”
”Jag gjorde er blinda. Och döva... men du borde nog ta på dig dina byxor.” Jag flinade och gick bort till Paul igen.
”Hur kan du..?” började han men bet sig sedan i läppen.”Göra dig blind? Enkelt, det är min gåva. Att kopiera andras gåvor.” Jag log snett mot honom och gick ner mot vattnet för att doppa fötterna. Jag hörde att han följde efter mig.
”Paul, sluta”, fräste Jake som kom rusade.
”Med att ställa frågor? Ledsen pysen, men jag har all rätt till att göra det.” Paul skrockade.
”Kan ni två hålla käften?” frågade jag och började följa en stig upp mot klipporna.
”Nepp”, sa Paul och kom snabbt efter mig. ”Vad har du fått den där gåvan från?”
”Om du hade lyssnat på Bella när hon berättat om Cullens så skulle du vetat”, väste Jacob.
”Men nu gjorde jag inte det”, svarade Paul kallt.
”Killar. Sluta.”
”Visst.” Paul kom upp jämsides med mig. ”Kan du berätta om din 'gåva' nu?” Jag ryckte på axlarna.
”Jag vet inte hur jag fick den, jag antar att jag föddes med den, för jag är faktiskt född.” Jag flinade mot honom. ”Men jag har samlat på mig gåvor genom åren. Jag är rätt säker på att jag kan säga att jag är farlig.”
”Coolt. Farlig... häftigt.” Han flinade tillbaka mot mig.
”Jag är också här”, muttrade Jake.
”Ja och det skulle bli mycket trevligare om du ryckte upp dig eller bara gick här ifrån”, svarade Paul. Jag suckade och hoppade upp på en sten. ”Akta!” utropade Paul direkt och tog tag i min hand.
”Ingen fara, jag ska inte ramla. Jag är smidig som en katt.” Paul såg inte övertygad ut. ”Ärligt talat, Paul. Jag klarar mig.” Han släppte motvilligt min hand och Jacob frustade till.
”Ojdå, en prägling som inte är besvarad? Det har jag aldrig hört förut.”
”Kan någon berätta för mig vad prägling är?” frågade jag.
”Prägling är det som händer en varulv en ändå gång i li... under ens livstid. Själva präglingen är att man träffar sin 'tvillingsjäl'. Den präglade vargen kommer aldrig att lämna sin präglings sida. Enkelt.” Jacob flinade mot Paul som såg irriterat på honom.
”Det där hade du kunnat säga på ett snällare sätt”, muttrade han.
”Mja, jag är inte känd för att vara snäll.” Jacob flinade.
”Nej, men jävligt irriterade”, fräste Paul.
”Vänta lite här... det som ni säger är alltså att Paul blivit präglad i...mig?
