Kapitel 4, del 3
Jacob:
Hennes doft var det första jag kände när jag kom in i Cullens hus. Det luktade som rosor och nyklippt gräs och bara en svag doft av den där sötaktiga vampyrdoften. Jag vred hastigt på huvudet och stirrade in i hennes blå ögon. Hon såg inte ut som en vampyr, hennes hud var olivfärgad och ögonen stora och klara. Jag förstod inte vad hon var för något.
”Vad. Är. Du?” Jag hörde att jag lät ohyfsad men det brydde jag inte om. Tjejen knep ihop sina fylliga läppar och såg ut att överväga att inte svara.
”Vampyr”, morrade hon sedan. Jag fnös.
”Inte då. Du luktar inte som en vampyr, vad är du?” Hon blängde på mig men jag brydde mig inte. Ilskan hade ersatts med nyfikenhet.
”Halvvampyr”, muttrade hon.
”Verkligen?”, frågade jag och granskade hennes ansikte igen. ”Jag visste inte ens att det fanns något sånt.” Hon såg förvånat på mig.
Hur luktar jag?
Jag stelnade till när hennes röst ekade i huvudet.
”Öh va?”
I tankarna... svara genom tankar. Hur luktar jag?
Jag tänkte efter. Skulle jag verkligen säga att hon luktade som rosor? Lät inte de ganska... töntigt? Jag bestämde mig för att strunta i det.
Hm, som rosor. Och gräs. Och lite vampyr, men inte särskilt mycket.
Jag såg hur hon log för sig själv så mitt svar måste ha varit ganska bra.
Tack, du luktar faktiskt inte hund. Inte så mycket i alla fall. Du luktar mest skog. Och hav.
Jag flinade och hennes leende blev bredare.
”Vi skulle uppsatta om ni slutade prata genom tankarna och talade med ord”. Alice lät en aning sur.
”Förlåt Alice”, svarade tjejen och fyrade av ett brett leende mot Alice.
”Mm”, muttrade Alice men såg lite gladare ut. Jag sneglade på tjejen och gjorde en vild chansning.
Skulle du vilja följa med till La Push någon gång? Vad heter du förresten?
Hon vände sina stora ögon mot mig och la huvudet på sned.
Chris. Och ja, det skulle vara kul att komma dit. Var det nu ligger, jag kom hit igår.
Jag log. Hon hade inte nobbat mig i alla fall så då skulle vi kanske kunna bli vänner.
Kul! Jag kommer och hämtar dig imorgon, det ska bli fint väder då. La Push bli lite finare när solen är framme.
Chris såg mig i ögonen och blinkade. Sedan skyndade hon sig för att följa efter Alice som gick ut ur rummet med långa graciösa steg. Bella blängde på mig.
”Vad?” frågade jag oskyldigt.
”Jag gillar inte henne, hon har bott hos Volturi i hela sitt liv. Akta dig för henne, jag litar inte på henne”.
”Men Bella”, sa jag och spände blicken i henne, ”hon verkar jätteschysst. Dessutom så gillar ju Alice henne och då kan det väl inte vara något fel på henne?” Bella stirrade på mig och vände sedan ryggen mot mig. Jag suckade och tog tag i hennes arm.
”Nej Jake, släpp!” morrade hon och försökte ta sig loss.
”Bella. Jag vet vad jag gör. Och om något skulle hända så tror jag att jag skulle klara av henne.” Bella stelnade till och såg på mig med skräck i blicken. ”Nej, det va inte så jag menade. Jag tror inte att något skulle hända...” Hennes ögon blev till smala springor.
”Kom Jake, vi går. Jag vill inte vara här, inte nu när hon är här och speciellt inte när du är med.” Jag suckade men följde ändå lydigt efter henne. Jag ville faktiskt inte bråka med min Bella. Hon betydde förmycket för mig.
En kort idag, men det gör nog inget :D
W.Pen
Kapitel 4, del 1-2
Familj
Emmett:
Jag kände mig en aning generad när jag hörde Chris svar. Jag gjorde slut, kan man väl säga. Hon såg verkligen nedstämd ut och jag förstod att hon verkligen älskat Caius, även om han var ett kräk.
”Jag är ledsen”, mumlade jag och såg skyggt på henne. Hon log matt.
”Ingen fara.”
”Men vad kommer Volturi att säga om att du stuckit?” Jag såg bort mot Edward som talat med hög och klar röst. Chris ryckte på axlarna och suckade.
”Aro kommer vilja leta efter mig. Caius – ingen aning, han hatar mig nog nu. Marcus bryr sig inte så mycket.” Hon gäspade.
”Är du trött?” Alice lät förundrad och jag kunde inte låta bli att känna samma sak.
”Emh, ja lite.”
”Kom vännen, så ska du få sova.” Esme log mot henne. ”Du kanske kan sova i Alice rum? Är det okej Alice?”
”Annars kan hon sova i mitt och Rosalies rum”, sa jag snabbt och Rosalie spände blicken i mig.
”Hon kan sova i mitt rum”, svarade Alice leende. ”Vi kommer att bli vänner sen.” Chris skrattade och Alice hängde på. Jag suckade med ett flin. Alice var verkligen inte klok.
Alice:
Jag tog Chris hand och drog upp henne på fötter.
”Kom”, kvittrade jag, ”jag visar dig var du ska sova.”
”Okej... visst. Godnatt då, allesammans.”
”Godnatt.” svarade de andra i korus och med breda leenden på sina läppar. Alla förutom Rosalie som bara blängde på Chris. Jag gav henne en sur blick och Rosalie såg snabbt bort. Jag började skutta uppför trappan, fortfarande med Chris hand i min, och vi flög nästan. Jag stannade utanför mitt rum och öppnade dörren. Chris kikade in och såg överlycklig ut när hon såg sängen som stod mitt i rummet.
”Åh”, viskade hon och tog ett försiktigt steg in. ”Va fint det är...”
”Visst är det”, log jag och följde efter Chris in. ”Du får sova i min säng, jag sover ju inte själv.” Chris vände sig och och log stort.
”Tack. Tack för att du är så snäll mot mig.”
”Klart att jag är snäll mot dig. Jag är snäll mot alla, förutom mot varulvarna.” Jag rös till och Chris såg nyfiken ut.
”Varulvar?” frågade hon förundrat. Jag nickade.
”Just de. Varulvar.”
Rosalie:
Hon var för vacker. Hon var för perfekt. Hon var till och med vackrare än mig, hur det nu kunde vara möjligt. Jag hade sett hur Emmett sett på henne, och hur Jasper följt henne med blicken. Det var så män brukade göra med mig! Jag kunde inte låta bli att känna mig ursinnig för att hon kom och fick alla att se på henne istället för mig. Jag svalde och kände hur min ilska bubblade under mitt skinn.
Emmett sträckte sig efter mig och jag blängde irriterat på honom. Han såg undrande på mig och jag suckade. Jag kunde nästan höra hur det knäppte till inne i hans huvud när hon kom på varför jag var arg. Han skrattade tyst.
”Men Rose”, sa han och tog min hand.
”Vad? Har du sett hur hon ser ut? Sett hur snygg hon är?!” Orden bara flög ur mig men jag var för irriterad för att bry mig. Emmett skrockade.
”Klart jag har sett henne, men enligt mig så är du vackrare.” Jag muttrade. ”Är du avundsjuk Rosie?” Emmett lät nästan förvånad. Jag morrade lågt och Emmett höll hårdare om min hand.
Jag suckade.
”Kom så går vi en sväng. Jag orkar inte vara kvar här.” Jag drog upp Emmett på fötter och nästan släpade honom över golvet. Emmett protesterade lågt men jag brydde mig inte. Jag kunde känna resten av min familjs blickar i ryggen när jag gick ut genom dörren med Emmett tätt bakom.
Kapitel 4, del 2
Chris:
När jag vaknade morgonen därpå lyste solen in genom Alice fönster. Jag kisade mot de skarpa ljuset och stönade när jag kom på var jag var och vad som hänt dagen innan. Varför skulle det här hända mig? Jag satte mig upp och såg hur någon lagt fram en blå blus och ett par vita jeans på sängens fotända. Jag såg förbryllat på dem och i samma stund rusade Alice in i rummet.
”God morgon”, kvittrade hon och hennes hud glittrade i solen. Jag log yrvaket mot henne.
”God morgon.”
”Jag la fram lite kläder till dig. Jag tror att de passar dig.” Hon såg på mig och nickade sedan nöjt. ”Jepp, de kommer passa och du kommer vara jättefin i det.”
”Eh, tack. Tror jag...” Alice skrattade åt mitt ansiktsuttryck.
”Upp och hoppa nu,” sa hon skrattade och dansade ut. Jag log snett och började ta på mig kläderna, som passade perfekt. Jag såg på min själv i spegeln och log. Jag såg verkligen snygg ut. Caius skulle sett mig nu... Jag stelnade till när jag kom på att Caius inte existerade i mitt liv längre.
En ensam tår rann nerför min kind när jag tänkte på alla år vi varit partners... Jag ruskade på mig och torkade irriterat bort tåren. Jag och Caius... vi var nog inte menade för varandra. Det hade gått alldeles för lätt att bryta banden med honom...
”Chris!” skrek Alice och jag ryckte till.
”Mm”, svarade jag och såg på mig själv igen.
”Är du klar? Jag vill prata med dig.”
”Det där låter inte bra”, mumlade jag till min spegelbild. Sen vände jag mig bort från spegel och gick nerför trappan till den väntande Alice.
”Lova att inte göra något som kan... irritera honom. Okej?” Jag såg undrande på Alice.
”Varför inte?”
”Därför att varulvar är opålitliga. Lova nu!” Jag nickade.
”Okej, jag lovar att inte irritera honom. Något mer?”
”Hm, ja... du kommer nog tycka att han luktar hund.. och han kommer tycka att du stinker.” Jag såg undrande på Alice och ryckte på axlarna.
”Visst, om du säger det så. När kommer han då?” Alice såg ut som om hon försvann in i sina tankar men såg sedan på mig igen.
”Om en halv minut.” Jag stirrade på henne.
”Hur?” undrade jag förvånat men Alice höll upp en smal hand och vände blicken mot dörren. Den öppnades hastigt och Bella kom in tätt följt av en stor, nej enorm, kille. Jag kom på mig själv med att gapa som en guldfisk och stängde snabbt munnen. Jag drog ett försiktigt andetag genom näsan för att uppfatta hans doft och blev verkligen förvånda. Han luktade inte alls som hund. Eller jo, det gjorde han, men bara svagt. Men den doft jag uppfattade fick mig att ta ännu ett andetag.
Han luktade... skog, träd och mycket svagt av havsvatten. Alla dofter som jag alltid älskat. Jag uppfattade att han måste känt min doft för han vände hastigt blicken mot mig och stirrade.
”Vad. Är. Du?!”
Jaha, vad tyckte ni om den här då?
Fortsättning följer... döön döön dööööööön!
W.Pen
Kapitel 3, del 3
Chris:
Jag öppnade panikslaget ögonen och stirrade upp i Caius oroliga röda ögon.
”Vad hände?”
”Jag – jag vet inte” viskade jag och såg mig förvirrat omkring i rummet. De andra vampyrerna stirrade förvånat på mig och jag kände mig nästan generad. Jag försökte krångla mig ur Caius grepp men han släppte mig inte och jag blängde på honom. Ha brydde sig inte om min blick och drog upp mig på fötter och såg undrande på mig.
”Nej”, suckade jag, ”jag vet inte vad som hände. Men det var obehagligt.” Ett lugn sköljde över mig och jag såg anklagande bort mot Jasper. Han log inte utan såg bara väldigt koncentrerad ut.
”Jag tror att det är bäst om du går och lägger dig eller något”, sa Caius.
”Aldrig”, muttrade jag och tog ett steg från honom. ”Men jag tror att det är dags för våra gäster att bege sig hemåt.” Caius stirrade på mig och jag uppfattade hans missbelåtna tankar och jag rynkade på näsan.
”Gå och säg till Aro att de åker hem”, muttrade jag och Caius lydde utan ett ord men han såg irriterat bort mot Jasper. När han lämnat rummet vände jag mig mot de andra och suckade.
”Jag hoppas att jag kan skicka tillbaka er på samma sätt som jag tog hit er. Jag har aldrig testat det...”
”Ingen fara, koncentrera dig bara”, svarade Carlisle uppmuntrande. Jag slöt ögonen och önskade innerligt att de skulle åka tillbaka till samma ställe som de kommit från. Ett litet sus hördes i mina öron och jag öppnade förvånat ögonen igen och flämtade till av synen.
Esme:
Jag såg dem komma ut från skogen och en sten lyftes från mitt bröst. Jag rusade ut och kastade mig i Carlisle famn. Sen såg jag henne. Förvånad släppte jag Carlisle och stirrade på kvinnan framför mig. Hon såg en aning osäker ut och såg ut att vara mänsklig, men ändå inte. Jag såg på Carlisle som gjorde ett tecken åt kvinnan att komma närmre. Hon tvekade en halv sekund och gick sedan mot oss. Hennes stora blå ögon såg på mig med respekt och min modersinstinkter sa mig att hon behövde någon. Jag log och kvinnans avvaktande mask försvann.
”Esme, det här är Chris. Man kan väl säga att hon är min dotter?” Kvinnan rörde inte en min.
”Jaså. Hejsan Chris, det är jag som är Esme.” Hon nickade och öppnade munnen men stängde den snabbt.
”Det här är verkligen inte bra”, viskade hon tillslut. ”Vad ska Aro säga?”
”Det jag skulle oroa mig för är Caius. Han kan ta förhastade slutsatser.” Carlisle bet sig i läppen och såg på Chris.
”Jag vet”, suckade hon. ”Jag ringer honom”.
Jag räckte fram min mobiltelefon och Chris tog tacksamt emot den.
”Kom så går vi in så länge så att hon kan få vara i fred”, sa jag och Carlisle höll med.
Jasper
Jag lyssnade inte riktigt på diskussionen om Chris. Jag satt bara och stirrade ut genom fönstret på Chris som pratade med Caius i telefon. Hon såg irriterad ut och tillslut skrek hon något och la på. Hon såg verkligen ursinnig ut och det chockade mig när jag förstod att jag var skadeglad för att hon bråkat med Caius. Man kunde höra på hennes fotsteg att något inte gått lika bra som hon hade tänkt.
Carlisle såg bort mot dörren och när den öppnades gick han bort till Chris och de pratade snabbt och tyst med varandra. Deras röster blev till ett mummel och efter en stund nickade han. Jag såg på Chris och hon mötte min blick. Hon såg trött ut och satte sig tungt i en fåtölj.
”Han hotade med att komma hit och hämta mig”, sa hon plötsligt och såg rakt på Emmett. Hon måste ha svarat på något som han tänkt.
”Åh, jaha”, svarade han förbluffat. ”Hur löste du det?” Hon slöt ögonen och skälvde till.
”Jag – jag gjorde slut, kan man väl säga.”
Lägger upp ett nytt avsnitt direkt bara för att jag är på ett sånt gött humör, det e ju ändå Malmö festivalen här nere i Malmö ;)
W.Pen
Kapitel 3, del 1-2
Del 1.
Efterlängtat möte
Emmett:
Jag var rasande, förvirrad och... rädd. Jag visste inte hur det kommit sig att vi kom hit, för jag var säker på att Jasper och Carlisle varit bredvid mig... Jag såg mig omkring men det ända som syntes var ryggarna på det högväxta vampyrerna som förde mig genom en mörk korridor. Jag ångrade genast att jag flugigt på en av de där främmande vampyrerna. De andra kanske blev skadade när vakterna kastade sig över oss... Jag rös till och kom och tänka på Rosalie. Hon hade sett helt panikslagen ut när jag började försvinna. När jag började försvinna...
Det här var inte klokt!
”Gå in”, kommenderade en av vakterna och jag blängde på honom men gick ändå lydigt in i det stora rummet. Där inne stod Jasper, Carlisle och... Edward, Bella och Alice?
Jasper:
Jag kunde bara jämföra den här känslan med en ända sak som hänt mig innan... att stå ute på ett slagfällt och se hur den man älskar, älskade, blir attackerad och faller och förvirringen som sedan drabbar en. Jag slöt ögonen och undrade varför jag tänkte på det minnet nu. Här fanns ingen död, inget svek, bara förvirring.
Alice hade kastat sig i min famn så fort jag och Carlisle kommit innanför de stora dörrarna. Salen var stor och tom. Jag lyssnade på när Edward berättade om vad som hänt dem och vad de fått höra.
”... och det finns en kvinna här... eller, hon ser väl ut som om hon är 17 men i alla fall, hon berättade en underlig historia om sig själv.”
”Hon sa att hon kände dig”, fortsatte Alice och såg på mig med anklagade ögon.
”Och Carlisle”. Jag såg på Carlisle och det såg ut som om han bleknade.
”Det kan inte vara sant”, mumlade han, ”är hon här?”
”Varför har du inte sagt något om henne?” Nu lät Alices röst anklagade. Carlisle hann inte svara för de stora dörrarna slogs upp och Emmett stapplade in. Jag andades lättat ut och släppte Alice för att möta min bror som såg en aning skakade ut.
”Förlåt mig”, mumlade Emmett till mig.
”Ingen fara, det hände inget med oss. Men det ser ut som om du varit med om något hemskt, din gamle björn.” Emmett skakade bara huvudet och såg på Carlisle.
”Förlåter du mig också?”
”Självklart, min son”, log Carlisle och omfamnade honom.
”Kramkalas?”. Jag vände mig om när jag hörde rösten och stelnade till. Jag kände igen den där vampyren men jag hade aldrig sett honom själv. Hans blonda hår och vackra drag, hans långa smala kropp och ringen på hans pekfinger.
”Caius” sa Carlisle och gick mot vampyren.
”Carlisle”. Caius log inte men han omfamnade Carlisle. Carlisle höll honom kvar i några sekunder och Caius nickade.
”Hon kommer nu”. De båda vampyrerna vände sig om och såg på dörren och i samma stund så kom en utav de vackraste varelser som jag sett in genom dörren. Hennes stor ögon såg på alla i rummet och mötte mina sist. Hennes fylliga läppar log ett snett och välkomnade leende och jag blev nästan yr.
”Chris”, viskade jag.
Kapitel 3, del 2.
Chris:
Han stod bara där och såg på mig men jag hann se att hans läppar viskade mitt namn. Jag gick fram till honom och tog hans händer och han kramade dem hårt.
”Jasper”, viskade jag och såg in i hans topas ögon. Sist jag sett in i dem hade de varit blodröda men de var fortfarande Jaspers.
”Chris”.
”Det är skönt att se att du mår bra. Jag måste säga att jag blev chockad när jag hörde Alice berätta att du mådde bra och att ni...” Jag avbröt mig själv och såg snabbt bort mot Alice som stirrade bort från oss. ”Det är kul att se sig.” Jag log.
”Det är kul att se dig också och jag vet att det kommer låta konstigt men... jag har alltid tänkt och undrat vad som hände med dig.”
”Nu vet du” skrattade jag och upptäckte Caius som såg avundsjukt på mig och Jasper. Jag släppte Jaspers händer och såg på mannen som stod bredvid Caius.
”Carlisle!” skrek jag och kastade mig om hans hals. Carlisle skrattade och kramade om mig hårt.
”Chris, vad vacker du har blivit.” Han släppte mig en aning och såg på mig. ”Du är så lik din mor. Hon skulle varit stolt som hon sett dig nu.”
”Om min mor hade sett mig så hade hon gift bort mig med någon rik gammal gubbe.” Carlisle skrattade igen.
”Kanske det. Det är roligt att se dig.”
”Desamma.”
”Chris är Volturis stolthet.” Caius log mot mig och la armen om min midja.
”Nej men Caius, du ler ju.” Carlisle såg nästan chockat på honom och Caius blinkade mot mig.
”Se där du. Hur känns det att vara hemma igen?”
”Hemma vet jag inte... jag har mitt hem i Forks där min familj är. Men det känns ändå bra att vara tillbaka.” Caius nickade.
En rysning for genom min kropp och jag föll med ett stön till golvet.
”Chris!” skrek Caius oroligt. Jag försökte lugna ner honom men istället så föll jag ner i ett mörker och rädslan att aldrig komma tillbaka var nästan olidlig. En smärtan for genom min rygg och jag skrek högt i panik.
Fortsättning följer :D
W.Pen
Min syster - igen
Yes, visst är det hemskt?
Jo, hon rusade förbi mitt rum och skrek någon jag inte kunde höra. Sen så kommer hon in (!) i mitt rum och skriker;
"Skola idag, hipp hurra! Skola idag, hipp hurra! Skola, skola, hipp hurra!!"
Hm... ja... man undrar ju.
Fast det är kanske roligt att börja skolan när man aldrig gjort det innan :)
GO SIS'!!!
Kramar W.Pen
Kapitel 2, del 3
Alice:
Jag hade aldrig känt mig så arg som jag var i den stunden. Jag kokade av ilska och ville helst hoppa på den där Chris och slita henne i stycken. Hur kunde hon komma här och säga att hon och Jasper hade varit ett par innan? Jag kunde inte tro det, Jasper hade aldrig talat om henne. Eller hade han det? Jag tänkte efter och kom plötsligt ihåg något som han sagt när han berättat sin historia för Bella.
”Jag var soldat, kan man säga. Jag slogs med en armé av nyskapade vampyrer. Fast det fanns någon annan där... någon som var som mig. Någon som jag ty... hon var speciell. Väldigt speciell. Hon kunde göra saker som ingen annan vampyr kunde. Ingen”. Jag blev alldeles kall inombords när jag förstod. Han hade kanske inte sagt rakt ut att Christina funnit i hans liv, men han hade nämnt henne, fast utan namn.
Jag ville gråta, skrika eller bara slå sönder något. Jasper, min Jasper, hade aldrig glömt Chris. Han hade kanske gått vidare men han hade inte glömt. Jag såg på henne med hatisk blick och blev en aning chockad när jag såg att hon såg tillbaka på mig. Jag kände mig en aning förvirrad av smärtan som jag såg i hennes ögon. Hade hon kanske lyssnat på mina tankar? Jag såg in i hennes ögon och all min vrede försvann. Hon öppnade munnen och stängde den igen.
”Förlåt.” Jag hörde hennes röst i huvudet och jag förstod plötsligt var Aro menat. Hon kunde vända på gåvorna också? Genom att kopiera Edwards gåva så kunde hon både läsa och tala genom tankar.
Jag fick väldigt stor respekt för Chris.
Edward:
Alla de saker som Christina berättat för oss... jag kunde inte riktigt förstå dem. Eller jo, det kunde jag, men det kunde väl ändå inte hänt? Det lät inte rimligt. Bella sneglade på mig och jag drog henne försiktigt till mig. Hon verkade lite generad men jag brydde mig inte, jag behövde henne intill mig, jag behövde mitt favorit heroin.
Jag såg på Bella och kunde inte låta bli att tänka på alla konstiga och farliga saker vi varit med om tillsammans.
Aro hade börjat prata om något men jag lyssnade inte, hörde bara hans röst som ett mummel.
”Edward?” Bellas röst väckte mig ur mina minnen. Jag såg på henne och kände mig lite förvirrad. ”Vi måste stanna här.”
”Nej!” Jag kände hur paniken växte inom mig. Alice tog mig i armen och jag såg ner på henne.
”Vi måste. Men Chris har lovat att hämta Jasper och Carlisle.”
”Hämta?” Alice nickade.
”Jag antar att hon gör det på samma sätt som hon gjorde med oss...” Jag nickade tankfullt och i samma stund hörde vi en arg röst som lät som en björns rytande. Jag såg förfärat på Alice.
”Emmet?” viskade hon skräckslaget.
Ganska kort inlägg idag
Skrev idag bara för att jag hade tråkigt.. xD
Fortsättning följer :D
Min syster...
... har en väldigt konstig humor...
Jag och brorsan hittade på en massa alla barnen historier (ja, jag vet, jäättemoget men det va faktiskt kul!) och helt plötsligt kommer syrran (som e snart 6) och berättar sin egen påhittade sak.
"Det var en gång två älgar som var ute och flög i himlen
De flög och simmade
Sen fick en av älgarna en sko i huvudet och störtade och... och... dog! *skrattanfall*"
Hm, ja jag undrar ju var hon har fått sin humor ifrån för det kan väl inte vara för att hon lyssnat förmycket på mig, eller hur?!
*host host, försöker se oskyldig ut*
W.Pen
Fanfic; kap 1+2,del 1-2 bonus
Kapitel 1; del 3
Alice:
Hur kunde jag ha missat det här? Jag visste förvisso att mina syner inte kom lika ofta längre men jag blev ändå orolig. Hur skulle jag kunna förvarna min familj om jag missade så här allvarliga saker? Men... hade jag kanske haft en syn om det här, eller var det vara en deja vu? Jag var helt säker på att jag varit med om det här en gång innan...
Jag såg mig över axeln och såg på Edward och Bella. Bella klängde sig fast i Edwards arm och han höll ett stadigt tag i henne. Jag tänkte plötsligt på Jasper och ångrade mig att vi hade skiljts åt som ovänner. Vi hade bråkat mycket på sistone och igår hade varit en utav de värsta grälen på länge. Jag suckade och såg hur Christina vred på huvudet. Hennes blåvioletta ögon granskade mitt ansikte i några sekunder och såg sedan bort. Jag undrade vad hon var, för hon kunde väl ändå inte vara vampyr? Hon kunde gå i solen utan att glittra, hennes hud var inte vit och hennes ögon var inte blodröda som de andra vampyrerna som tillhörde Volturi.
”Då var vi framme”, sa Christina och stannade framför en hög trädörr. Jag tyckte att jag hade ett svagt minne av den här dörren men det kunde inte vara möjligt. Jag hade aldrig varit i Volterra förut. Felix gick fram och sköt upp dörrarna. Jag såg undrande på Christina, kanske var hon inte tillräckligt stark för att öppna de tunga dörrarna? Ännu ett bevis på att hon inte kunde vara vampyr.
Dörrarna öppnades och jag drog frivilligt efter andan. Inne i rummet stod tre vampyrer, de tre vampyrer som var målade på en tavla i Carlisle arbetsrum. De tre vampyrer som Carlisle alltid talade om med så stor respekt.
De tre vampyrerna var Aro, Marcus och Caius.
Chris:
När jag såg att de stod där och väntade på oss blev jag lättad. Jag i in i rummet och hörde att de andra följde efter mig och jag log självbelåtet.
”Christina”, sa Aro med ett leende och sträckte ut armarna mot mig. Jag tog hans händer och såg in i hans ögon, jag visade vad som hänt sedan Jane skickats iväg och jag tagit över.
”Underbart att det fortfarande är som innan”, mumlade han och såg snabbt bort mot vampyr hanen och människoflickan. Jag nickade och han såg åter på mig. ”Jag är stolt att du lyckades, Chris. Det här är ett väldigt stort ögonblick för oss”. Jag log ett lite förläget leende.
”Men jag är rädd att jag misslyckades på en punkt”, viskade jag. Aro såg förbryllat på mig.
”Verkligen?”
”Ja... det kommer inte ihåg att de varit här en gång innan”.
”Jaså, är det bara de? Men kära Chris, det är ingenting. Jag misstänkte att det skulle hända”. Jag såg förvånat in i hans blodröda ögon. Han mötte min blick och såg sedan bort mot Caius som stod några meter från oss. Jag följde hans blick och såg på Caius. Han såg på mig och nickade berömmande. Jag log mot honom samtidigt som Aro kysste min hand. Jag neg snabbt och gick sedan bort och ställde mig bredvid Caius och såg på de främmande vampyrerna och människa jag hämtat. De såg förvånat på mig och Aro harklade sig.
”Välkomna än en gång. Edward, Alice... och Bella”.
Eftersom jag inte uppdaterat så ofta som jag skrev först... så lägger jag upp två denna gång, hoppas att det är bra :D
Kapitel 2; del 1
Förflyttad
Bella:
Jag förstod ingenting. Rummet vi hade blivit förda till hade stora fönster som var fördragna med tunga gardiner. Ljuset kom från en stor ljuskrona uppe i taket och den såg ut att vara väldigt gammal. Längst bak i salen stod tre stora troner, men jag visste inte vem som skulle sitta där. Jag såg nyfiket på de tre vampyrer som stod några meter framför oss. Deras vita hud såg ut att vara skört, nästan som de gamla pergamentrullarna man kunde se på museet. Det som förvånade mig mest var när Christina gick fram mot den ena vampyren, som hade svart hår, och tog hans händer. De hade talat tyst till varandra och sedan hade vampyren kysst hennes hand. Jag var förbluffad och följde henne med blicken när hon gick bort till den andra vampyren, den med ljust hår, och han la en arm om hennes midja.
”Välkomna än en gång. Edward, Alice... och Bella”. När jag hörde mitt namn såg jag upp och rakt in i ett par röda ögon.
”Jag är Aro och det här är Marcus”, han gjorde en gest mot den tredje vampyren, också han med svart hår, ”och det här är Caius och Chris. Chris har ni redan träffat”. Christina log mot mig och sedan på Aro.
”Jag förstår inte”, började Edward och såg Aro, ”vad har vi gjort som för oss till er?” Aro log.
”Inget, ingenting alls. Jag ville bara se om Chris nya gåva fungerade. Ni förstår, Chris har en väldigt speciell gåva, den kraftigaste jag sett under hela min existens. Hon har fått gåvan att kunna kopiera andra vampyrers gåvor och utveckla dem. Det betyder att hon har hur många olika gåvor som helst, till exempel så har hon just fått din gåva, Edward. ” Jag såg på Christina och upptäckte att hon såg besvärad ut.
”Va?” Edward lät lika förbryllad som jag kände mig.
”Jag ska ta det från början, men slå er ner. Det blir skönare då”. Aro visade med handen på tre stora puffar som stor på golvet fem meter från de stora tronerna. Edward, Alice och jag gick försiktigt dit och Aro, Marcus, Caius och Chris gick bort till tronerna. Caius drog, till min förvåning, ner Chris i sitt knä och jag la märket till att Aro gav dem en blick.
”Ska du eller jag berätta, Chris?”, sa han.
”Jag.” Christina såg på oss, andades in djupt och började berätta.
Kapitel 2, del 2
Chris:
Jag andades in djupt för att försöka lugna ner mig och började sedan berätta min historia.
”Jag föddes den 22 januari 1860 i en liten by som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Jag... föddes som vampyr, eller halv vampyr åtminstone. Min mor dog när hon fortfarande var gravid med mig och vad jag vet så ska jag tydligen varit anledningen till hennes död. Jag åt upp henne inifrån, antagligen. Jag växte fort och uppfostrades av en man vid namn Carlisle och han bodde hos Volturi ett tag. När Carlisle inte orkade med att stanna här var jag tillräckligt gammal för att bestämma själv och... jag stannade. Jag hade hittat min stora kärlek även om den inte blev besvarad fören långt senare”. Jag sneglade på Caius som log mot mig och tryckte lätt min hand.
”Vänta lite här, uppfostrades du av Carlisle?” Vampyren, som hette Edward, stirrade på mig och jag nickade.
”Det kan inte stämma, han har aldrig sagt något om dig”. Han la armarna i kors och skakade lätt på huvudet.
”Det kan bero på att jag bad honom om att inte berätta om mig för någon och det glädjer mig att han har hållit det löftet. Men, för att fortsätta historien, så stannade jag kvar här helt ovetande om min gåva. Jag förstod inte att jag hade den fören jag rörde vid Aros hand för första gången”.
”Det måste jag säga var en känsla jag aldrig kan glömma”, sa Aro och såg på mig, ”att känna hur en den av min energi överfördes till dig, och att jag plötsligt såg saker som hade hänt mig själv. Jag blev såklart nyfiken på dig och du blev, eller är, som min egen dotter. Men du krossade mitt hjärta en gång, när du gav dig av”. Aro såg plågad ut av minnet och jag såg skamset på honom.
”Ja... men jag måste bara säga att lite i skulden låg hos Caius”. Jag kunde känna Caius förvånade blick.
”Mitt fel?”
”Jag fick aldrig min kärlek besvarad av dig så jag tyckte att jag lika gärna kunde ge mig av”. Jag skymtade en glimt av smärta i hans ögon.
”Den där tiden när du var borta... den var hemskt. Jag tänkte på dig hela tiden...” Han svalde och jag la ett finger över hans läppar.
”Jag vet, men jag kom tillbaka”.
”Jag tror att våra gäster spricker av nyfikenhet här borta” sa Aro leende och jag slet blicken från Caius ögon och såg ner på Edward, Alice och Bella.
”Just de”, log jag, ”Jag kanske ska fortsätta. När jag inte fick den kärlek av Caius som jag hoppades på så blev jag otroligt rastlös. Jag ville ha äventyr och en dag gav jag mig iväg. Jag stötte på en grupp vampyrer som bestämt sig för att ta över världen och de... de fångade in mig. Jag blev en soldat i deras armé av nyskapade och onda vampyrer. Under mina tjugo år som soldat lärde jag känna en man som hette Jasper. Jag upptäckte att han hade en fantastiskt gåva och kopierade den med hans tillåtelse. Jag blev verkligen intresserad av honom och han av mig och vi bestämde oss för att fly tillsammans. Fast... det gick inte som planerat. Vi kom ifrån varandra, eller vi skiljdes åt, gick olika vägar och jag vet inte vad som hände med honom sen... Själv blev jag hittad av en spårningspatrull från Volturi och de tog mig tillbaka hit. Det var inte mycket som hade förändrats här och jag blev välkomnade med öppna armar. Väldigt öppna...”. Jag sneglade på Caius och puttade lätt på honom med armbågen och han log. Jag vände mig mot min publik igen, leende. ”Jag har varit fast här sen dess och det har inte gjort mig något. Men jag har aldrig kunnat glömma Jasper och jag har alltid undrat vad som hände med honom”.
”Jag vet”, sa den mörkhåriga vampyrflickan som hette Alice, ”han hittades av mig, vi gick tillsammans till Carlisle familj och har varit lyckliga sen dess. Dessutom så har han aldrig”, hon la mycket betoning på det sista ordet, ”berättat om dig.”
”Det kanske inte är så konstigt”, sa jag lugnt, ”vi hade ett stort gräl innan vi skiljdes åt.” Jag såg Alice rakt i ögonen. ”Jag dödade honom nästan.”
Vad tyckte ni om detta speciall-upplägg?
Skriv och berätta :D !
Tillbaka!
Vi hade konsert igår och det gick jättebra! :D
Ska snart lägga in fortsättningen på Twilight FanFic:en ^^
Ha det bra, WritingPen
