Veras bloggiloggis

Alice;

”Hur kunde du?!” skrek jag när Chris kom ut ur skogen. Jag rusade fram till henne, skakade henne och tryckte henne sedan tätt intill mig. Chris flämtade förvånat till och jag släppte henne snabbt. ”Glör aldrig om det”, morrade jag. Chris skruvade på sig och mötte inte min blick.

”Det blir kanske lite svårt...”, mumlade hon. Plötsligt kom Carlisle gående mot oss och han såg lika lättad ut som jag kände mig.

”Chris”, sa han och kramade om henne. ”Vart gick du?”

”Det har jag redan sagt”, muttrade jag.

”Det har hon säkert gjort”, mumlade Chris. ”Jag följde med Jake till La Push. Det var verkligen trevligt och han har väldigt trevliga vänner.” Hon log svagt.

”Vad trevligt”, sa Carlisle svävande. ”Men tyvärr så får du inte lov att vara där. Regler.”

”Men Sam sa att det var okej, att jag var ett undantag.”

”Jaså.” Carlisle såg på henne. ”Vi tar det där inne.” Vi började gå till huset och Bella mötte oss i dörren. Hon gav Chris en mörk blick och jag suckade. Bella var svartsjuk på Chris, fast hon var helt ny. Men det skulle lägga sig snart, det visste jag.

”Chris!” ropade Emmett och lyfte upp henne när hon kommit innanför dörren. Hon skrattade.

”Aj Emmett du krossar mig!”

”Nej då”, skrockade han och släppte ner henne.

”Chris du måste berätta varför du får komma till La Push och inte jag.” Emmett putade med underläppen.

”Och vad exakt skulle du göra där”, skrattade Chris.

”Åh, jag skulle nog jaga lite varg, det finns en av de där varulvarna som irriterar mig lite.” Han flinade och försökte uppfattade en bild i hans minne. Jag se hur all färg försvann från hennes ansikte.

”Nej”, flämtade hon och staplade bakåt och jag tog tag i henne innan hon föll.

”Jag skojade bara”, sa Emmett snabbt och såg orolig ut. ”Chris, hur är det med dig?”

”Åh...”, mumlade hon och blundade.

”Vad är det med henne?” frågade jag och såg på Edward. Han uppfattade mitt dolda meddelande och läste snabbt hennes tankar.

”Hon har blivit präglad”, sa han förvånat.

Bella:

”Hon har blivit präglad”, sa Edward och allt mitt blod frös till is. Hon hade blivit präglad. Hon hade blivit präglad i min Jacob, min Jake! Jag kände hur hatet välde upp inom mig och vände på klacken och sprang. Jag sprang ut ur huset och hörde hur Edward ropade efter mig.

”Jake!” skrek jag ursinnigt. Ingenting hände, förutom att Edward kom ut ur huset och gick försiktigt mot mig.

”Bella”, sa han med len röst men jag tog ingen notis om honom.

”JAKE!”, skrek jag ännu högre medan jag gick argt mot skogen. Edward tog tag i min arm.

”Bella, var inte dum”, sa han skarpt och i samma stund dök Jakes stora rödbruna varg upp i skogsbrynet.

”Kom ut så att jag kan prata med dig”, väste jag. Jake tvekade en sekund och vände sedan om för att återvända på två ben.

”Vad har hänt Bella?” frågade han orologt.

”Vad som hänt? Vad som hänt? Det är du som ska berätta för mig vad som hänt!”, skrek jag. Och slet mig loss ur Edwrads grepp och rusade mot Jake som såg förvirrad ut.

”Va?”

”Hur kunde du, varför just henne? Du – du... hon!”

”Bella jag förstår inte ett ord av vad du säger”, flinade Jake.

”Prägling”, väste jag.

”Åh, jaha. Visst är det kul för henne?” Jakes flin blev bredare och jag blev bara argare.

”Kul för henne..? Har du över huvudtaget tänkt på mig?”

”Varför skulle jag det, det gör jag ju redan?” Jacob såg förvånad ut.

”Du – du präglades i henne”, morrade jag.

Till min förvåning började Jake att skratta. Skratta.

”Är du seriös?” frågade han mellan skrattsalvorna.

”Ja”, röt jag.

”Men Bella”, fnissade han.

”Jaha, nu förstår jag”, sa Edward och även han började skratta, även om hans var lågt.

”Förstår vad?” fräste jag åt honom. Jake flinade mot mig.

”Det är inte jag som blivit präglad i Chris. Den lycklige är Paul.”

Chris:

”Sam!” ropade en kvinna och jag öppnade försiktigt ögonen. Jag hade börjat tina upp i Paul famn och hörde hur Sam talade viskande med kvinnan och jag försökte att låta bli att lyssna. Jag visste redan vad, eller vem, de pratade om.

”Paul, stå inte där, gå in med dig.” Kvinnans röst lät inte arg, men kanske inte helt nöjd heller... i vilket fall så gick Paul snabbt in i ett litet hus. ”Lägg henne på soffan,” kommenderade hon och Paul lydde snabbt. Han la mig försiktigt i soffan och jag tyckte att det var lite för... försiktigt. Jag la armarna över bröstet och försökte se sur ut men misslyckades totalt när jag såg in i hans ögon. Han log svagt åt mig.

Kvinnan kom fram till soffan och såg på mig. I handen hade hon en filt och la den över mig medan hon granskade mig med skarp blick.

”Paul, kom ett tag”, sa Sam och Paul såg på honom och nickade. Sedan följde han efter honom ut genom dörren som vi nyss kommit genom.

”Vad heter du?” frågade kvinnan och la huvudet på sned. Hon hade långt svart och blänkande hår och det var inte fören nu som jag upptäckte ärren i hennes ansikte. Jag kom på mig själv med att stirra på dem och såg förläget bort medan jag svarade henne.

”Chris.”

”Chris...”, mumlade kvinnan. ”Och du är vampyr.”

”Nej, bara halv, men mer mänsklig... tror jag i alla fall.”

”Jaha.” Vi såg på varandra under tystnad.

”Och du är Emeli”, sa jag.

”Ja.”

”Och du och Sam är..?”

”Förlovade.”

Aha, på det viset, tänkte jag.

”Jaså”, sa jag och hon nickade sakta. ”Jag antar att du vet om vad han är..?”

Ja, jag kunde inte hjälpa det, jag var nyfiken på henne! Hon såg på mig och nickade kort.

”Vi är också präglade”, sa hon.

”Åh...”, viskade jag. ”Är det vanligt med prägling?”

”Inte vad vi trodde, men tydligen i deras fock.” Paul och Sam kom tillbaka och tätt bakom dem kom Jake och några andra, alla ovanligt stora. Jag antog att de var varulvar allihop. Paul såg en aning sur ut med sken upp när jag såg mig. Jag flinade. Jake kom fram till mig och log svagt.

”Hur mår du?” frågade han och jag la märket till hur Pauls leende bleknade en aning.

”Bara bra, men jag tror att Alice börjar undra var jag är...”

”Ska du tillbaka till blodsugarna?” frågade Paul med avsky och jag gav honom en lång blick.

”Ja.”

”Men du kommer stinka när du kommer tillbaka”, svarade Paul och rynkade på näsan. Jag försökte hålla mig för skratt men det gick knappt och jag såg snabbt på Jake som bet sig i läppen för att hålla tyst. Det hela blev så komiskt så att jag brast ut i skratt tätt följt av Jakes skrockade. De andra varuvarna stämde in och hela stugan fylldes av skratt.

Chris:

Okej, jag har sagt många konstiga saker under min livstid men det här tog priset. Du måste verkligen vara underbar? Herre jävlar, killen hade kastat sig från en klippa för att rädda mig! Jag var helt överväldigad och oerhört tacksam, dessutom visste jag inte vad jag skulle göra. Vad tror ni att jag gjorde?

Hm... rätt...

Jag satte mig upp (med ganska mycket hjälp av Paul), såg in i hans ögon (har jag sagt att de är otroligt vackra?) och kysste honom. Det kanske var på grund av syrebristen som jag betedde mig lite konstigt men jag gjorde det i alla fall.

Och, jag ångrar inte att jag gjorde det.

Den där kyssen... det var som om något exploderade inom mig och jag ville aldrig lämna honom.

Tja, en stor bonus var ju att han var otroligt bra på att kyssas.

”Vad tog det åt dig?”, mumlade han mot min hjässa.

”Ingen aning.” Var det dumt gjort? Kanske.

”Chris, Paul!” Jakes röst kallade tillbaka mig till verkligheten, fråga mig inte var jag var innan men plötsligt befann jag mig på en obekväm strand mitt i en snöstorm, dessutom dyngsur och min ända tröst var att jag hade en ännu blötare (och skitsnygg) varulv bredvid mig. Wow, det kunde inte bli sämre.

Hm, tydligen kunde det bli det.

”Paul?” En skarp röst överröstade den vinande vinden.

Paul såg upp.

”Sam?”

”Vad har du gjort?” Rösten kom närmre men jag orkade inte se upp från Pauls axel.

”Hon ramlade ner från klippan och jag... hoppade efter.”

”Hoppade efter? I en snöstorm? Är du helt galen?!”

Jag tyckte inte om mannens ton och ville helst av allt säga det till honom, men jag var plötsligt helt slut.

”Paul, galen? Om man räknar en prägling till det så, ja.”

Jaha, Jacob var också här. Jippi.

”Prägling...”, mumlade mannen. ”Hon luktar konstigt... Vad är hon för något?”

”Halv... halvvampyr...” Pauls röst lät väldigt... ynklig.

”En vad?”

Jaha, nu är det slut, jag kommer bli sliten i stycken. Den här mannen verkar inte gilla tanken på var jag var.

”Sam...” Paul lät vädjande.

”Vi tar det här hos Emeli. Ta med henne.” Paul nickade och lyfte lätt upp mig i sin varma famn. Jag tryckte mig tacksamt mot honom i ett försök att värma mig. Jag hade kanske en högre temperatur än människor men jag kunde omöjligt ha varulvarnas hud som var helt ogenomtränglig för kyla. Jag frös så att jag skakade och pressade mina stelfrusna händer mot hans varma bröst. Den kylan verkade han i alla fall känna för han rös till och jag log triumferat.

”Jag måste verkligen få dig varm”, mumlade han. Jag nickade och slöt ögonen.

Paul:

”Vänta lite här... det som ni säger är alltså att Paul blivit präglad i...mig?” Chris såg verkligen chockad ut.

”Mmh, typ”, mumlade jag.

”Coolt.” Hon flinade. ”Kan det vara därför jag kände mig konstig där ute i vattnet?” Jag andades lättat ut. Hon hade känt något i alla fall.

”Ja, och det var därför du inte kunde sluta stirra på honom på stranden”, muttrade Jake. Hon såg på honom.

”Du låter avundsjuk”, viskade hon och såg ut som om hon plågades.

”Klart jag är. Jag hade också velat hitta min prägling men nu är det så att jag är kär i någon som är mer kär i en annan.”

”Åh.” Hon såg rakt ut i luften med tom blick.

”Ja, det är hon”, viskade Jacob. Jag stirrade på honom, vad höll han på med? Han snackade rakt ut i luften...

”En annan av mina gåvor”, log Chris. ”läsa och 'skicka' tankar.”

”Du kommer inte ens få ha dina tankar i fred när du är normal”, flinade Jacob och såg nästan nöjd ut. Jag ryckte på axlarna och såg på Chris igen.

”Spelar ingen roll.” Wow, kunde någon verkligen vara så vacker? Chris såg generat på mig.

Jag flinade mot henne och hon log tillbaka och såg sedan ut över havet.

”Är det där en snöstorm?” frågade hon förvånat. Jag följde hennes blick ut över havet och såg hur de stora grå molnen kom rusade mot oss över vattnet. Jo visst hade hon rätt, det var en snöstorm och den närmade sig snabbt.

”Vi måste här ifrån”, sa jag precis som en hård vind blåste ut mot havet från land. Chris tappade balansen, även om det bara var för någon sekund, och vinden drog henne utåt och hon föll med ett skrik nerför klippan.

”Chris!” skrek jag och kastade mig fram för att försöka fånga henne men försent. ”Nej!” Jag såg att hon slog i vattnet och kastade mig sedan efter henne.

”PAUL!” skrek Jacob och rusade fram mot kanten.

Jag skar igenom vattenytan som en kniv och fortsatte neråt. Jag kunde se Chris livlösa kropp som sköt ner mot bottnen. Plötsligt fångades hon av en ström och drogs iväg åt höger. Jag simmade för allt vad jag var värd och fick ta i hennes handled. Jag drog lätt i den för att få ur hennes kropp ur strömmen. Hennes hud såg läskigt grågrön ut och jag blev plötsligt livrädd. Tänk om hon var död?!

Snabbt sträckte jag mig fram, la armen om hennes midja och började simma uppåt. Vattnet var läskigt mörkt och trycket i öronen fick mitt huvud att bulta. Mina muskler värkte när syret började ta slut och svarta prickar dansade framför mina ögon. Vattnet hade börjat bli en aning ljusare, jag kunde inte ge upp nu. Jag sparkade för allt vad jag var värd. Bara en lite bit kvar nu...

I nästa sekund sprängde jag vattenytan och jag drog in luft i mina värkande lungor. Snabbt simmade jag mot stranden medan en snöfylld vind försökte blåsa mig in i klipporna.

När jag väl kommit upp på stranden la jag ner Chris på marken och började med hjärt -och lungräddnig. När jag blåste in luft i hennes lungor rann det iskallt vatten ur hennes mun. I det ögonblicket bad jag till Gud, något jag aldrig gjort innan. Om han nu fanns, så kunde han väl rädda henne?

En ryckning. En hostnig. Sedan. Liv. Hon hostade, spottade och flämtade. Jag skrattade lättat och hon såg på mig med grumlig blick.

”Wow”, mumlade hon. ”Du måste verkligen vara helt...underbar”

Är som sagt i Ljungby och Lycke passade på att plåta lite, måste säga att resultatet blev väldigt bra (hennes foton då, kanske inte jag xD )

Åker hem imorn och kommer säkerligen fota lite då med... i dags ljus :D
Haj dååå

W.Pen

Kyla eller värme?

Chris:

Wow. Känslan jag fick när jag såg på honom, Paul, den var helt obeskrivlig, helt olik de känslor jag hade för Caius. Cauis var ingenting i jämförelse med Paul. Jag kunde inte slita blicken från honom.
Och han verkade inte kunna sluta se på mig heller...
Jag såg i ögonvrån hur Jacob såg på oss och jag vred på huvudet.
”Hallå?” sa han frågade. Paul såg också på honom.
”Vad?” frågade han.
”Ni blev helt konstiga... helt tysta. Ni bara...” Jacob avbröt sig och stirrade på mig, sedan på Paul och sedan på mig igen. ”Du din”, väste han sen och hans kropp började skaka.
”Jacob, lugna ner dig” fräste Paul tillbaka och även han började skaka.
”Killar!” skrek jag och blev orolig att de skulle börja bråka.
”Hur kunde du! Att du bara ens vågar komma hit!” röt Jacob.
”Jake, hon är inte din egendom!” skrek Paul tillbaka.
”Inte din heller, tror inte att du kan komma och ta henne bara för att du råkat präglas i henne!”
”Präglas? Jake, Paul, sluta skrika och tala om för mig vad som händer”, muttrade jag. Jacobs skakningar blev kraftigare, nästan som krampanfall och Paul föste in mig bakom honom.
”Backa”, viskade han till mig. Jag stapplade bakåt när Jacob exploderade till varg och Paul gjorde desamma. Jake kastade sig mot Paul som gjorde samma sak. Deras stora käftarna försökte få in hugg på varandra och jag blev plötsligt livrädd. Jag bestämde att jag var tvungna att göra något som jag verkligen inte brukade göra, men det kunde inte hjälpas. Det här var ett nödfall...
Jag bet mig i läppen, slöt ögonen och använde Alecs gåva. De enorma vargarna ylade och föll blinda till marken. De tumlade omkring, gnydde och plötsligt låg Paul och Jacob på maken. De jämrade sig högljutt.
”Killar, herre Gud, ta det lugnt!” ropade jag och rusade fram till Paul och föll på knä bredvid honom. Jag rörde lätt vid hans ansikte och han spärrade förfärat upp ögonen.
”Vad hände?” flämtade han medan han försökte fokusera blicken på mitt ansikte.
”Jag gjorde er blinda”, svarade jag och flinade.
”Du gjorde vad?” Han såg chockad ut och såg sedan ner på sin nakna kropp. ”Shit”, sa han och satte sig hastigt upp.
”Ingen fara, jag ska inte titta”, fnissade jag och vände mig mot Jake för att även rädda honom ur blindhet. Det enda problemet var att han inte låg still... Han försökte nämligen ta sig upp på fötter medan han svor att han skulle döda Paul.
”Är du helt säker på att du vill att han ska se igen?” frågade Paul bakom mig och jag vred på huvudet för att se honom i ögonen. Han hade dragit på sig sina byxor och stod en halv meter bakom mig.
”Tja, han är min vän så det antar jag att jag måste göra”, svarade jag och gick bort till Jacob.
Jake, ta det lugnt. Stå helt stilla så ska jag hjälpa dig.
Han stelnade till och sträckte ut händerna framför sig, fast åt fel håll eftersom han stod med ryggen mot mig. Paul skrattade.
”Paul, håll klaffen”, muttrade jag och han slutade genast.
Var är du? Vad va det som hände?
Jakes röst ekade i mitt huvud och jag kunde höra rädslan i den.
Stå bara helt still.
Jag gick runt honom och la handen mot hans kind. Han öppnade ögonen och stirrade framför sig.
”Hej Jake, jag är här nere.” Han såg ner på mig och la huvudet på sned.
”Vad hände?”
”Jag gjorde er blinda. Och döva... men du borde nog ta på dig dina byxor.” Jag flinade och gick bort till Paul igen.
”Hur kan du..?” började han men bet sig sedan i läppen.”Göra dig blind? Enkelt, det är min gåva. Att kopiera andras gåvor.” Jag log snett mot honom och gick ner mot vattnet för att doppa fötterna. Jag hörde att han följde efter mig.
”Paul, sluta”, fräste Jake som kom rusade.
”Med att ställa frågor? Ledsen pysen, men jag har all rätt till att göra det.” Paul skrockade.
”Kan ni två hålla käften?” frågade jag och började följa en stig upp mot klipporna.
”Nepp”, sa Paul och kom snabbt efter mig. ”Vad har du fått den där gåvan från?”
”Om du hade lyssnat på Bella när hon berättat om Cullens så skulle du vetat”, väste Jacob.
”Men nu gjorde jag inte det”, svarade Paul kallt.
”Killar. Sluta.”
”Visst.” Paul kom upp jämsides med mig. ”Kan du berätta om din 'gåva' nu?” Jag ryckte på axlarna.
”Jag vet inte hur jag fick den, jag antar att jag föddes med den, för jag är faktiskt född.” Jag flinade mot honom. ”Men jag har samlat på mig gåvor genom åren. Jag är rätt säker på att jag kan säga att jag är farlig.”
”Coolt. Farlig... häftigt.” Han flinade tillbaka mot mig.
”Jag är också här”, muttrade Jake.
”Ja och det skulle bli mycket trevligare om du ryckte upp dig eller bara gick här ifrån”, svarade Paul. Jag suckade och hoppade upp på en sten. ”Akta!” utropade Paul direkt och tog tag i min hand.
”Ingen fara, jag ska inte ramla. Jag är smidig som en katt.” Paul såg inte övertygad ut. ”Ärligt talat, Paul. Jag klarar mig.” Han släppte motvilligt min hand och Jacob frustade till.
”Ojdå, en prägling som inte är besvarad? Det har jag aldrig hört förut.”
”Kan någon berätta för mig vad prägling är?” frågade jag.
”Prägling är det som händer en varulv en ändå gång i li... under ens livstid. Själva präglingen är att man träffar sin 'tvillingsjäl'. Den präglade vargen kommer aldrig att lämna sin präglings sida. Enkelt.” Jacob flinade mot Paul som såg irriterat på honom.
”Det där hade du kunnat säga på ett snällare sätt”, muttrade han.
”Mja, jag är inte känd för att vara snäll.” Jacob flinade.
”Nej, men jävligt irriterade”, fräste Paul.
”Vänta lite här... det som ni säger är alltså att Paul blivit präglad i...mig?

... sjuk ._.

Blev sjuk i torsdags, va hemma fredag, lördag, söndag...

gick till skolan idag (tänkte att jag kan ju inte missa förmycket) men var tvungen att gå hem för att jag hade;

Ont i halsen
Ont i huvudet
Hostade
Nös (ibland)

überkul -__-*

jaja, nu ska jag se om jag hittar mönster till en underbysts-korsett... eftersom jag har så himla tråkigt -_-

Jacob:

Jag såg hur Chris dök graciöst ner i havet igen och simmade sedan snabbt in till land. Hon letade inte ens efter mig när hon kommit upp ur vattnet, utan satte sig bara ner med benen uppdragna tätt intill kroppen och huvudet vilande på knäna. Jag gick sakta mot henne och satte mig ner bredvid.
”Varför gick du upp? Jag trodde att du tyckte att det va varmt i vattnet.”
”Det gjorde jag men... det va bara de...”
”Kom igen” uppmanade jag. ”Varför gick du upp?”
”Det stod någon på klipporna och han såg på mig som om jag.. jag vet inte. Det va lite obehagligt för jag kände mig helt konstig.” Hon såg skyggt på mig.
”Såg du hur han såg ut?”
”Som dig ungefär..?” Jag skrattade.
”Ja det var inte till så mycket hjälp”.
En kvist bröts och Chris flög upp så snabbt att jag inte ens hunnit reagera fören hon stod i försvars position. Jag reste mig också upp och såg in i skogen och rakt på Paul som kom gående, självklart iklädd endast ett par avklippta byxor. Han flinade.
”Skrämde jag er?” frågade han retsamt.
”Inte det minsta,” muttrade jag och blängde på honom. Chris rörde inte än min, ändrade inte ens ställning.
”Så, vem är det här?” frågade Paul och såg nyfiket på Chris. Hon såg snabbt på mig och satte sig sedan graciöst ner på på stenarna.
”Jag heter Chris” muttrade hon och hennes klingade röst fick Paul att rycka till som om jag knipit honom.
”Paul” sa han sedan och sträckte fram handen och Chris tog den. De såg på varandra länge utan att släppa händerna och jag tyckte att de såg konstiga ut. Jag harklade mig och båda två släppte varandra och såg bort.
”Chris är ny, hon bor hos Cullens”. Jag ville bita av mig tungan så fort jag uttalat meningen och ställde mig snabbt mellan Chris och Paul.
”Cullens?” morrade han.
”Ja” svarade Chris innan jag hunnit säga något. ”Jag är halvvampyr och bor hos Cullens nu när jag 'åkt' från min familj.”
”Vad är du?” Jag blev chockad över att se hur Paul inte ens gjorde en ansats till att försöka döda henne.
”Flytta på dig Jake” sa hon och föste mig åt sidan. ”Jag är en halvvampyr” Paul la huvudet på sned.
”Jaså, det visste jag inte att det fanns” Chris såg på honom.
”Vänta lite, du stod upp på klipporna innan?”

Jacob:

Jag kunde inte låta bli att se på henne när hon såg La Push. Hon hade händerna över munnen och såg ut över havet med stora ögon. Hon vände sig mot mig och sänkte händerna.
”Det är helt underbart” mumlade hon. Jag nickade.
”Det tycker jag med. Kom, jag vill att du ska se havet”.
”Men jag ser det redan” Hon såg förbryllad ut.
”Ja, men du vill kanske se det på nära håll.” Hon nickade ivrigt och vi började gå i rask takt ner till stranden. Hon såg på allt som vi gick förbi och verkade verkligen helt förälskad.

Vid havet stod vi bara tysta och såg på vågorna. Hon svalde och tog ett försiktigt steg fram. En våg slog upp och skvätte ner henne och hon fnissade.
”Det är varm”, sa hon förvånat.
”Varmt och varm.” Hon flinade mot mig och började vada ut i vattnet.
”Chris...” sa jag och hon vände sig om.
”Vad?”
”Ska du verkligen bada?” Hon log mot mig.
”Jag har inte fått göra det på 150 år.”

Chris:

Vattnet var ljummet mot min hud och jag var tacksam för att min kroppstemperatur var varmare än vanliga människors. Huden knottrade sig i den kyliga vinden men jag fortsatte bara ut i vattnet. Jacob kom ljudlöst upp vid min sida och flinade.
”Du har rätt, det va ganska varmt”. Jag log och dök. Det var underbart tyst under vattenytan och jag kunde se de stora klipporna 30 meter bort. Jag simmade snabbt upp till ytan för att hämta ny luft och sökte efter Jake med blicken. Han kom lugnt simmande mot mig och jag pekade på klipporna. Han såg bort mot dem och nickade sen. Jag dök ner under vattnet igen och började simma mot dem. Det var mer strömmar vid de stora stenarna och jag aktade mig noga för att fångas av en. Snabbt och smidigt så klättrade jag upp på en sten i närheten av klipporna och såg ut över havet.
Jag kände hur någon såg på mig och vände blixtsnabbt på huvudet och såg rakt in i hans ögon. Han stod på en klippa och de svarta håret blåste i vinden. Hans svarta ögon iakttog, nej, stirrade på mig. Jag ville helst bara vända bort blicken men kunde inte.
Tillslut lyckades jag vinna över mig själv och kastade mig ner i havet igen och började simma mot land.

Chris:

Jag vaknade i gryningen och suckade djupt. Helst hade jag bara velat lägga mig ner och somna om men det var som någon inom mig ville iväg, jag visste inte vart. Jag ställde mig upp och såg snabbt ut genom fönstret och flämtade. Jag kunde se en ljusstråle som sakta steg upp på den rosafärgade himlen. Mitt hjärta tog ett skutt i bröstet. Eftersom det var sol så betydde det att Jacob skulle komma och hämta mig. Att jag skulle få åka till La Push. Att jag skulle få se var Jacob bodde. Jag flinade för mig själv och i samma ögonblick kastade sig Alice in i rummet.
”NEJ!” skrek hon. Jag stirrade chockat på henne. ”Du får inte gå”, morrade Alice.
”Gå vart exakt?”
”Med hunden. Vart vet jag inte, men jag vet att du kommer träffa den där varulven. Din framtid försvann.” Jag blinkade fåraktigt.
”Jaså”, sa jag chockat. Alice nickade. ”Okej”, mumlade jag och försökte komma på ett sätt att smita iväg.
”Chris, försök inte. Jag ska be Emmett att slå dig medvetslös om du försöker smita”. Jag fnissade till men nickade sen.
”Visst, det e lugnt. Jag ska ingenstans. Jag hade inte tänkt följa med honom ändå.” Alice såg lättad ut.
”Bra”. Jag nickade, slängde på mig ett par jeans och en t-shirt och tänkte på hur jag skulle lyckas smita iväg.
”CHRIS!” skrek Alice och såg ursinnig ut.
”Vad?”
”Du kommer inte kunna smita iväg, jag kommer se det.” Jag stönade.
”Hur fungerar din gåva egentligen?”
”Så fort någon bestämmer sig för något så ändras deras framtid, men den är inte helt säker. Så fort någon ändra sitt beslut, förändras deras framtid.”
”Coolt”, sa jag förundrat och log brett.
”Mmh. Men jag säger det bara en gång till. Stanna här. Varulvarna går inte att lita på.” Jag ryckte på axlarna och suckade.
”Okej då”, muttrade jag och gick surt ur rummet. Jag såg ut genom fönstret och såg en stor rödbrun vag stå och se på henne från skogen. Jag flinade och sprang snabbt och lätt ut ur huset och fram till vargen. Den brummade till och puffade på henne.
”Jake, vi måste skynda oss till La push. Alice dödar mig när hon fattar att jag tänker följa med d...” Jag avbröts av Alice ursinniga skrik inifrån huset. ”Emh, spring?” Jacob reste sig upp och försvann in i skogen och jag följde lätt efter honom. Vi sprang i ca 10 minuter och sen så stannade Jacob. Han vände sig om mot mig och skällde.
Stanna här, jag ska byta skepnad.
Jag nickade och satte mig ner. Vargen försvann in bland träden och efter några sekunder kom Jake tillbaka, denna gång på två ben.
”Chris”, sa han glatt och kramade om henne. Han stelnade till och släppte henne hastigt. ”Förlåt” sa han generat. Jag log.
”Ingen fara Jake”. Han log.
”Jaha, ska vi gå? Det är bara en liten bit till La Push nu...”
”Okej. Men det kan hända att Alice kommer och hämtar mig... hon är nog ganska arg nu.” Jacob skrockade.
”Ingen fara, hon kan inte komma till La Push, inte enligt vår överenskommelse.”
”Överenskommelse?”
”Inga vampyrer får komma in på vårt sida och vi får inte komma in på deras. SÅ du kan vara helt lugn”.
”Eh... Jake?” Han vände sig mot mig och såg på mig med stora undrande ögon.
”Jag är ju faktiskt halv vampyr..?”
”Ja, men inte hel. Dessutom så är du min vän. Tror jag?” Jag flinade mot honom.
”Klart. Fast Bella gillar det inte”.
”Nä, jag vet”, suckade han. ”Hon litar inte på dig, sa hon. Men jag vet inte, jag tycker att du verkar schysst.”
”Brukar du vara såhär mot främmade vampyrer?” Jag log retsamt.
”Nej. Men du luktar ju annorlunda och du ser annorlunda ut. Jag tror inte att du så elak, jag menar, du bor ju hos Cullens.”
”Tack, Jake.”
”Ingen fara. Nu är vi framme”. Jag såg på platsen vi kommit fram till med nya, nyfikna ögon.
”Åh... det är så vackert!”