Veras bloggiloggis

Bella:

Jag förstod ingenting. Rummet vi hade blivit förda till hade stora fönster som var fördragna med tunga gardiner. Ljuset kom från en stor ljuskrona uppe i taket och den såg ut att vara väldigt gammal. Längst bak i salen stod tre stora troner, men jag visste inte vem som skulle sitta där. Jag såg nyfiket på de tre vampyrer som stod några meter framför oss. Deras vita hud såg ut att vara skört, nästan som de gamla pergamentrullarna man kunde se på museet. Det som förvånade mig mest var när Christina gick fram mot den ena vampyren, som hade svart hår, och tog hans händer. De hade talat tyst till varandra och sedan hade vampyren kysst hennes hand. Jag var förbluffad och följde henne med blicken när hon gick bort till den andra vampyren, den med ljust hår, och han la en arm om hennes midja.
”Välkomna än en gång. Edward, Alice... och Bella”. När jag hörde mitt namn såg jag upp och rakt in i ett par röda ögon.
”Jag är Aro och det här är Marcus”, han gjorde en gest mot den tredje vampyren, också han med svart hår, ”och det här är Caius och Chris. Chris har ni redan träffat”. Christina log mot mig och sedan på Aro.
”Jag förstår inte”, började Edward och såg Aro, ”vad har vi gjort som för oss till er?” Aro log.
”Inget, ingenting alls. Jag ville bara se om Chris nya gåva fungerade. Ni förstår, Chris har en väldigt speciell gåva, den kraftigaste jag sett under hela min existens. Hon har fått gåvan att kunna kopiera andra vampyrers gåvor och utveckla dem. Det betyder att hon har hur många olika gåvor som helst, till exempel så har hon just fått din gåva, Edward. ” Jag såg på Christina och upptäckte att hon såg besvärad ut.
”Va?” Edward lät lika förbryllad som jag kände mig.
”Jag ska ta det från början, men slå er ner. Det blir skönare då”. Aro visade med handen på tre stora puffar som stor på golvet fem meter från de stora tronerna. Edward, Alice och jag gick försiktigt dit och Aro, Marcus, Caius och Chris gick bort till tronerna. Caius drog, till min förvåning, ner Chris i sitt knä och jag la märket till att Aro gav dem en blick.
”Ska du eller jag berätta, Chris?”, sa han.
”Jag.” Christina såg på oss, andades in djupt och började berätta.

Kapitel 2, del 2

Chris:

Jag andades in djupt för att försöka lugna ner mig och började sedan berätta min historia.
”Jag föddes den 22 januari 1860 i en liten by som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Jag... föddes som vampyr, eller halv vampyr åtminstone. Min mor dog när hon fortfarande var gravid med mig och vad jag vet så ska jag tydligen varit anledningen till hennes död. Jag åt upp henne inifrån, antagligen. Jag växte fort och uppfostrades av en man vid namn Carlisle och han bodde hos Volturi ett tag. När Carlisle inte orkade med att stanna här var jag tillräckligt gammal för att bestämma själv och... jag stannade. Jag hade hittat min stora kärlek även om den inte blev besvarad fören långt senare”. Jag sneglade på Caius som log mot mig och tryckte lätt min hand.
”Vänta lite här, uppfostrades du av Carlisle?” Vampyren, som hette Edward, stirrade på mig och jag nickade.
”Det kan inte stämma, han har aldrig sagt något om dig”. Han la armarna i kors och skakade lätt på huvudet.
”Det kan bero på att jag bad honom om att inte berätta om mig för någon och det glädjer mig att han har hållit det löftet. Men, för att fortsätta historien, så stannade jag kvar här helt ovetande om min gåva. Jag förstod inte att jag hade den fören jag rörde vid Aros hand för första gången”.
”Det måste jag säga var en känsla jag aldrig kan glömma”, sa Aro och såg på mig, ”att känna hur en den av min energi överfördes till dig, och att jag plötsligt såg saker som hade hänt mig själv. Jag blev såklart nyfiken på dig och du blev, eller är, som min egen dotter. Men du krossade mitt hjärta en gång, när du gav dig av”. Aro såg plågad ut av minnet och jag såg skamset på honom.
”Ja... men jag måste bara säga att lite i skulden låg hos Caius”. Jag kunde känna Caius förvånade blick.
”Mitt fel?”
”Jag fick aldrig min kärlek besvarad av dig så jag tyckte att jag lika gärna kunde ge mig av”. Jag skymtade en glimt av smärta i hans ögon.
”Den där tiden när du var borta... den var hemskt. Jag tänkte på dig hela tiden...” Han svalde och jag la ett finger över hans läppar.
”Jag vet, men jag kom tillbaka”.
”Jag tror att våra gäster spricker av nyfikenhet här borta” sa Aro leende och jag slet blicken från Caius ögon och såg ner på Edward, Alice och Bella.
”Just de”, log jag, ”Jag kanske ska fortsätta. När jag inte fick den kärlek av Caius som jag hoppades på så blev jag otroligt rastlös. Jag ville ha äventyr och en dag gav jag mig iväg. Jag stötte på en grupp vampyrer som bestämt sig för att ta över världen och de... de fångade in mig. Jag blev en soldat i deras armé av nyskapade och onda vampyrer. Under mina tjugo år som soldat lärde jag känna en man som hette Jasper. Jag upptäckte att han hade en fantastiskt gåva och kopierade den med hans tillåtelse. Jag blev verkligen intresserad av honom och han av mig och vi bestämde oss för att fly tillsammans. Fast... det gick inte som planerat. Vi kom ifrån varandra, eller vi skiljdes åt, gick olika vägar och jag vet inte vad som hände med honom sen... Själv blev jag hittad av en spårningspatrull från Volturi och de tog mig tillbaka hit. Det var inte mycket som hade förändrats här och jag blev välkomnade med öppna armar. Väldigt öppna...”. Jag sneglade på Caius och puttade lätt på honom med armbågen och han log. Jag vände mig mot min publik igen, leende. ”Jag har varit fast här sen dess och det har inte gjort mig något. Men jag har aldrig kunnat glömma Jasper och jag har alltid undrat vad som hände med honom”.
”Jag vet”, sa den mörkhåriga vampyrflickan som hette Alice, ”han hittades av mig, vi gick tillsammans till Carlisle familj och har varit lyckliga sen dess. Dessutom så har han aldrig”, hon la mycket betoning på det sista ordet, ”berättat om dig.”
”Det kanske inte är så konstigt”, sa jag lugnt, ”vi hade ett stort gräl innan vi skiljdes åt.” Jag såg Alice rakt i ögonen. ”Jag dödade honom nästan.”