Veras bloggiloggis

Del 1.
Efterlängtat möte 

Emmett:
 
Jag var rasande, förvirrad och... rädd. Jag visste inte hur det kommit sig att vi kom hit, för jag var säker på att Jasper och Carlisle varit bredvid mig... Jag såg mig omkring men det ända som syntes var ryggarna på det högväxta vampyrerna som förde mig genom en mörk korridor. Jag ångrade genast att jag flugigt på en av de där främmande vampyrerna. De andra kanske blev skadade när vakterna kastade sig över oss... Jag rös till och kom och tänka på Rosalie. Hon hade sett helt panikslagen ut när jag började försvinna. När jag började försvinna...
Det här var inte klokt!
”Gå in”, kommenderade en av vakterna och jag blängde på honom men gick ändå lydigt in i det stora rummet. Där inne stod Jasper, Carlisle och... Edward, Bella och Alice? 
 
Jasper:

Jag kunde bara jämföra den här känslan med en ända sak som hänt mig innan... att stå ute på ett slagfällt och se hur den man älskar, älskade, blir attackerad och faller och förvirringen som sedan drabbar en. Jag slöt ögonen och undrade varför jag tänkte på det minnet nu. Här fanns ingen död, inget svek, bara förvirring.
Alice hade kastat sig i min famn så fort jag och Carlisle kommit innanför de stora dörrarna. Salen var stor och tom. Jag lyssnade på när Edward berättade om vad som hänt dem och vad de fått höra.
”... och det finns en kvinna här... eller, hon ser väl ut som om hon är 17 men i alla fall, hon berättade en underlig historia om sig själv.”
”Hon sa att hon kände dig”, fortsatte Alice och såg på mig med anklagade ögon.
”Och Carlisle”. Jag såg på Carlisle och det såg ut som om han bleknade.
”Det kan inte vara sant”, mumlade han, ”är hon här?”
”Varför har du inte sagt något om henne?” Nu lät Alices röst anklagade. Carlisle hann inte svara för de stora dörrarna slogs upp och Emmett stapplade in. Jag andades lättat ut och släppte Alice för att möta min bror som såg en aning skakade ut.
”Förlåt mig”, mumlade Emmett till mig.
”Ingen fara, det hände inget med oss. Men det ser ut som om du varit med om något hemskt, din gamle björn.” Emmett skakade bara huvudet och såg på Carlisle.
”Förlåter du mig också?”
”Självklart, min son”, log Carlisle och omfamnade honom.
”Kramkalas?”. Jag vände mig om när jag hörde rösten och stelnade till. Jag kände igen den där vampyren men jag hade aldrig sett honom själv. Hans blonda hår och vackra drag, hans långa smala kropp och ringen på hans pekfinger.
”Caius” sa Carlisle och gick mot vampyren.
”Carlisle”. Caius log inte men han omfamnade Carlisle. Carlisle höll honom kvar i några sekunder och Caius nickade.
”Hon kommer nu”. De båda vampyrerna vände sig om och såg på dörren och i samma stund så kom en utav de vackraste varelser som jag sett in genom dörren. Hennes stor ögon såg på alla i rummet och mötte mina sist. Hennes fylliga läppar log ett snett och välkomnade leende och jag blev nästan yr.
”Chris”, viskade jag.

 Kapitel 3, del 2.
 
Chris:

Han stod bara där och såg på mig men jag hann se att hans läppar viskade mitt namn. Jag gick fram till honom och tog hans händer och han kramade dem hårt.
”Jasper”, viskade jag och såg in i hans topas ögon. Sist jag sett in i dem hade de varit blodröda men de var fortfarande Jaspers.
”Chris”.
”Det är skönt att se att du mår bra. Jag måste säga att jag blev chockad när jag hörde Alice berätta att du mådde bra och att ni...” Jag avbröt mig själv och såg snabbt bort mot Alice som stirrade bort från oss. ”Det är kul att se sig.” Jag log.
”Det är kul att se dig också och jag vet att det kommer låta konstigt men... jag har alltid tänkt och undrat vad som hände med dig.”
”Nu vet du” skrattade jag och upptäckte Caius som såg avundsjukt på mig och Jasper. Jag släppte Jaspers händer och såg på mannen som stod bredvid Caius.
”Carlisle!” skrek jag och kastade mig om hans hals. Carlisle skrattade och kramade om mig hårt.
”Chris, vad vacker du har blivit.” Han släppte mig en aning och såg på mig. ”Du är så lik din mor. Hon skulle varit stolt som hon sett dig nu.”
”Om min mor hade sett mig så hade hon gift bort mig med någon rik gammal gubbe.” Carlisle skrattade igen.
”Kanske det. Det är roligt att se dig.”
”Desamma.”
”Chris är Volturis stolthet.” Caius log mot mig och la armen om min midja.
”Nej men Caius, du ler ju.” Carlisle såg nästan chockat på honom och Caius blinkade mot mig.
”Se där du. Hur känns det att vara hemma igen?”
”Hemma vet jag inte... jag har mitt hem i Forks där min familj är. Men det känns ändå bra att vara tillbaka.” Caius nickade.
En rysning for genom min kropp och jag föll med ett stön till golvet.
”Chris!” skrek Caius oroligt. Jag försökte lugna ner honom men istället så föll jag ner i ett mörker och rädslan att aldrig komma tillbaka var nästan olidlig. En smärtan for genom min rygg och jag skrek högt i panik.