Veras bloggiloggis

Familj

Emmett:

Jag kände mig en aning generad när jag hörde Chris svar. Jag gjorde slut, kan man väl säga. Hon såg verkligen nedstämd ut och jag förstod att hon verkligen älskat Caius, även om han var ett kräk.
”Jag är ledsen”, mumlade jag och såg skyggt på henne. Hon log matt.
”Ingen fara.”
”Men vad kommer Volturi att säga om att du stuckit?” Jag såg bort mot Edward som talat med hög och klar röst. Chris ryckte på axlarna och suckade.
”Aro kommer vilja leta efter mig. Caius – ingen aning, han hatar mig nog nu. Marcus bryr sig inte så mycket.” Hon gäspade.
”Är du trött?” Alice lät förundrad och jag kunde inte låta bli att känna samma sak.
”Emh, ja lite.”
”Kom vännen, så ska du få sova.” Esme log mot henne. ”Du kanske kan sova i Alice rum? Är det okej Alice?”
”Annars kan hon sova i mitt och Rosalies rum”, sa jag snabbt och Rosalie spände blicken i mig.
”Hon kan sova i mitt rum”, svarade Alice leende. ”Vi kommer att bli vänner sen.” Chris skrattade och Alice hängde på. Jag suckade med ett flin. Alice var verkligen inte klok.

Alice:

Jag tog Chris hand och drog upp henne på fötter.
”Kom”, kvittrade jag, ”jag visar dig var du ska sova.”
”Okej... visst. Godnatt då, allesammans.”
”Godnatt.” svarade de andra i korus och med breda leenden på sina läppar. Alla förutom Rosalie som bara blängde på Chris. Jag gav henne en sur blick och Rosalie såg snabbt bort. Jag började skutta uppför trappan, fortfarande med Chris hand i min, och vi flög nästan. Jag stannade utanför mitt rum och öppnade dörren. Chris kikade in och såg överlycklig ut när hon såg sängen som stod mitt i rummet.
”Åh”, viskade hon och tog ett försiktigt steg in. ”Va fint det är...”
”Visst är det”, log jag och följde efter Chris in. ”Du får sova i min säng, jag sover ju inte själv.” Chris vände sig och och log stort.
”Tack. Tack för att du är så snäll mot mig.”
”Klart att jag är snäll mot dig. Jag är snäll mot alla, förutom mot varulvarna.” Jag rös till och Chris såg nyfiken ut.
”Varulvar?” frågade hon förundrat. Jag nickade.
”Just de. Varulvar.”


Rosalie:

Hon var för vacker. Hon var för perfekt. Hon var till och med vackrare än mig, hur det nu kunde vara möjligt. Jag hade sett hur Emmett sett på henne, och hur Jasper följt henne med blicken. Det var så män brukade göra med mig! Jag kunde inte låta bli att känna mig ursinnig för att hon kom och fick alla att se på henne istället för mig. Jag svalde och kände hur min ilska bubblade under mitt skinn.
Emmett sträckte sig efter mig och jag blängde irriterat på honom. Han såg undrande på mig och jag suckade. Jag kunde nästan höra hur det knäppte till inne i hans huvud när hon kom på varför jag var arg. Han skrattade tyst.
”Men Rose”, sa han och tog min hand.
”Vad? Har du sett hur hon ser ut? Sett hur snygg hon är?!” Orden bara flög ur mig men jag var för irriterad för att bry mig. Emmett skrockade.
”Klart jag har sett henne, men enligt mig så är du vackrare.” Jag muttrade. ”Är du avundsjuk Rosie?” Emmett lät nästan förvånad. Jag morrade lågt och Emmett höll hårdare om min hand.
Jag suckade.
”Kom så går vi en sväng. Jag orkar inte vara kvar här.” Jag drog upp Emmett på fötter och nästan släpade honom över golvet. Emmett protesterade lågt men jag brydde mig inte. Jag kunde känna resten av min familjs blickar i ryggen när jag gick ut genom dörren med Emmett tätt bakom.

Kapitel 4, del 2

Chris:

När jag vaknade morgonen därpå lyste solen in genom Alice fönster. Jag kisade mot de skarpa ljuset och stönade när jag kom på var jag var och vad som hänt dagen innan. Varför skulle det här hända mig? Jag satte mig upp och såg hur någon lagt fram en blå blus och ett par vita jeans på sängens fotända. Jag såg förbryllat på dem och i samma stund rusade Alice in i rummet.
”God morgon”, kvittrade hon och hennes hud glittrade i solen. Jag log yrvaket mot henne.
”God morgon.”
”Jag la fram lite kläder till dig. Jag tror att de passar dig.” Hon såg på mig och nickade sedan nöjt. ”Jepp, de kommer passa och du kommer vara jättefin i det.”
”Eh, tack. Tror jag...” Alice skrattade åt mitt ansiktsuttryck.
”Upp och hoppa nu,” sa hon skrattade och dansade ut. Jag log snett och började ta på mig kläderna, som passade perfekt. Jag såg på min själv i spegeln och log. Jag såg verkligen snygg ut. Caius skulle sett mig nu... Jag stelnade till när jag kom på att Caius inte existerade i mitt liv längre.
En ensam tår rann nerför min kind när jag tänkte på alla år vi varit partners... Jag ruskade på mig och torkade irriterat bort tåren. Jag och Caius... vi var nog inte menade för varandra. Det hade gått alldeles för lätt att bryta banden med honom...
”Chris!” skrek Alice och jag ryckte till.
”Mm”, svarade jag och såg på mig själv igen.
”Är du klar? Jag vill prata med dig.”
”Det där låter inte bra”, mumlade jag till min spegelbild. Sen vände jag mig bort från spegel och gick nerför trappan till den väntande Alice.

”Lova att inte göra något som kan... irritera honom. Okej?” Jag såg undrande på Alice.
”Varför inte?”
”Därför att varulvar är opålitliga. Lova nu!” Jag nickade.
”Okej, jag lovar att inte irritera honom. Något mer?”
”Hm, ja... du kommer nog tycka att han luktar hund.. och han kommer tycka att du stinker.” Jag såg undrande på Alice och ryckte på axlarna.
”Visst, om du säger det så. När kommer han då?” Alice såg ut som om hon försvann in i sina tankar men såg sedan på mig igen.
”Om en halv minut.” Jag stirrade på henne.
”Hur?” undrade jag förvånat men Alice höll upp en smal hand och vände blicken mot dörren. Den öppnades hastigt och Bella kom in tätt följt av en stor, nej enorm, kille. Jag kom på mig själv med att gapa som en guldfisk och stängde snabbt munnen. Jag drog ett försiktigt andetag genom näsan för att uppfatta hans doft och blev verkligen förvånda. Han luktade inte alls som hund. Eller jo, det gjorde han, men bara svagt. Men den doft jag uppfattade fick mig att ta ännu ett andetag.
Han luktade... skog, träd och mycket svagt av havsvatten. Alla dofter som jag alltid älskat. Jag uppfattade att han måste känt min doft för han vände hastigt blicken mot mig och stirrade.
”Vad. Är. Du?!”