Veras bloggiloggis

Jacob:

Hennes doft var det första jag kände när jag kom in i Cullens hus. Det luktade som rosor och nyklippt gräs och bara en svag doft av den där sötaktiga vampyrdoften. Jag vred hastigt på huvudet och stirrade in i hennes blå ögon. Hon såg inte ut som en vampyr, hennes hud var olivfärgad och ögonen stora och klara. Jag förstod inte vad hon var för något.
”Vad. Är. Du?” Jag hörde att jag lät ohyfsad men det brydde jag inte om. Tjejen knep ihop sina fylliga läppar och såg ut att överväga att inte svara.
”Vampyr”, morrade hon sedan. Jag fnös.
”Inte då. Du luktar inte som en vampyr, vad är du?” Hon blängde på mig men jag brydde mig inte. Ilskan hade ersatts med nyfikenhet.
”Halvvampyr”, muttrade hon.
”Verkligen?”, frågade jag och granskade hennes ansikte igen. ”Jag visste inte ens att det fanns något sånt.” Hon såg förvånat på mig.
Hur luktar jag?
Jag stelnade till när hennes röst ekade i huvudet.
”Öh va?”
I tankarna... svara genom tankar. Hur luktar jag?
Jag tänkte efter. Skulle jag verkligen säga att hon luktade som rosor? Lät inte de ganska... töntigt? Jag bestämde mig för att strunta i det.
Hm, som rosor. Och gräs. Och lite vampyr, men inte särskilt mycket.
Jag såg hur hon log för sig själv så mitt svar måste ha varit ganska bra.
Tack, du luktar faktiskt inte hund. Inte så mycket i alla fall. Du luktar mest skog. Och hav.
Jag flinade och hennes leende blev bredare.
”Vi skulle uppsatta om ni slutade prata genom tankarna och talade med ord”. Alice lät en aning sur.
”Förlåt Alice”, svarade tjejen och fyrade av ett brett leende mot Alice.
”Mm”, muttrade Alice men såg lite gladare ut. Jag sneglade på tjejen och gjorde en vild chansning.
Skulle du vilja följa med till La Push någon gång? Vad heter du förresten?
Hon vände sina stora ögon mot mig och la huvudet på sned.
Chris. Och ja, det skulle vara kul att komma dit. Var det nu ligger, jag kom hit igår.
Jag log. Hon hade inte nobbat mig i alla fall så då skulle vi kanske kunna bli vänner.
Kul! Jag kommer och hämtar dig imorgon, det ska bli fint väder då. La Push bli lite finare när solen är framme.
Chris såg mig i ögonen och blinkade. Sedan skyndade hon sig för att följa efter Alice som gick ut ur rummet med långa graciösa steg. Bella blängde på mig.
”Vad?” frågade jag oskyldigt.
”Jag gillar inte henne, hon har bott hos Volturi i hela sitt liv. Akta dig för henne, jag litar inte på henne”.
”Men Bella”, sa jag och spände blicken i henne, ”hon verkar jätteschysst. Dessutom så gillar ju Alice henne och då kan det väl inte vara något fel på henne?” Bella stirrade på mig och vände sedan ryggen mot mig. Jag suckade och tog tag i hennes arm.
”Nej Jake, släpp!” morrade hon och försökte ta sig loss.
”Bella. Jag vet vad jag gör. Och om något skulle hända så tror jag att jag skulle klara av henne.” Bella stelnade till och såg på mig med skräck i blicken. ”Nej, det va inte så jag menade. Jag tror inte att något skulle hända...” Hennes ögon blev till smala springor.
”Kom Jake, vi går. Jag vill inte vara här, inte nu när hon är här och speciellt inte när du är med.” Jag suckade men följde ändå lydigt efter henne. Jag ville faktiskt inte bråka med min Bella. Hon betydde förmycket för mig.