Kapitel 5; del 1
Chris:
Jag vaknade i gryningen och suckade djupt. Helst hade jag bara velat lägga mig ner och somna om men det var som någon inom mig ville iväg, jag visste inte vart. Jag ställde mig upp och såg snabbt ut genom fönstret och flämtade. Jag kunde se en ljusstråle som sakta steg upp på den rosafärgade himlen. Mitt hjärta tog ett skutt i bröstet. Eftersom det var sol så betydde det att Jacob skulle komma och hämta mig. Att jag skulle få åka till La Push. Att jag skulle få se var Jacob bodde. Jag flinade för mig själv och i samma ögonblick kastade sig Alice in i rummet.
”NEJ!” skrek hon. Jag stirrade chockat på henne. ”Du får inte gå”, morrade Alice.
”Gå vart exakt?”
”Med hunden. Vart vet jag inte, men jag vet att du kommer träffa den där varulven. Din framtid försvann.” Jag blinkade fåraktigt.
”Jaså”, sa jag chockat. Alice nickade. ”Okej”, mumlade jag och försökte komma på ett sätt att smita iväg.
”Chris, försök inte. Jag ska be Emmett att slå dig medvetslös om du försöker smita”. Jag fnissade till men nickade sen.
”Visst, det e lugnt. Jag ska ingenstans. Jag hade inte tänkt följa med honom ändå.” Alice såg lättad ut.
”Bra”. Jag nickade, slängde på mig ett par jeans och en t-shirt och tänkte på hur jag skulle lyckas smita iväg.
”CHRIS!” skrek Alice och såg ursinnig ut.
”Vad?”
”Du kommer inte kunna smita iväg, jag kommer se det.” Jag stönade.
”Hur fungerar din gåva egentligen?”
”Så fort någon bestämmer sig för något så ändras deras framtid, men den är inte helt säker. Så fort någon ändra sitt beslut, förändras deras framtid.”
”Coolt”, sa jag förundrat och log brett.
”Mmh. Men jag säger det bara en gång till. Stanna här. Varulvarna går inte att lita på.” Jag ryckte på axlarna och suckade.
”Okej då”, muttrade jag och gick surt ur rummet. Jag såg ut genom fönstret och såg en stor rödbrun vag stå och se på henne från skogen. Jag flinade och sprang snabbt och lätt ut ur huset och fram till vargen. Den brummade till och puffade på henne.
”Jake, vi måste skynda oss till La push. Alice dödar mig när hon fattar att jag tänker följa med d...” Jag avbröts av Alice ursinniga skrik inifrån huset. ”Emh, spring?” Jacob reste sig upp och försvann in i skogen och jag följde lätt efter honom. Vi sprang i ca 10 minuter och sen så stannade Jacob. Han vände sig om mot mig och skällde.
Stanna här, jag ska byta skepnad.
Jag nickade och satte mig ner. Vargen försvann in bland träden och efter några sekunder kom Jake tillbaka, denna gång på två ben.
”Chris”, sa han glatt och kramade om henne. Han stelnade till och släppte henne hastigt. ”Förlåt” sa han generat. Jag log.
”Ingen fara Jake”. Han log.
”Jaha, ska vi gå? Det är bara en liten bit till La Push nu...”
”Okej. Men det kan hända att Alice kommer och hämtar mig... hon är nog ganska arg nu.” Jacob skrockade.
”Ingen fara, hon kan inte komma till La Push, inte enligt vår överenskommelse.”
”Överenskommelse?”
”Inga vampyrer får komma in på vårt sida och vi får inte komma in på deras. SÅ du kan vara helt lugn”.
”Eh... Jake?” Han vände sig mot mig och såg på mig med stora undrande ögon.
”Jag är ju faktiskt halv vampyr..?”
”Ja, men inte hel. Dessutom så är du min vän. Tror jag?” Jag flinade mot honom.
”Klart. Fast Bella gillar det inte”.
”Nä, jag vet”, suckade han. ”Hon litar inte på dig, sa hon. Men jag vet inte, jag tycker att du verkar schysst.”
”Brukar du vara såhär mot främmade vampyrer?” Jag log retsamt.
”Nej. Men du luktar ju annorlunda och du ser annorlunda ut. Jag tror inte att du så elak, jag menar, du bor ju hos Cullens.”
”Tack, Jake.”
”Ingen fara. Nu är vi framme”. Jag såg på platsen vi kommit fram till med nya, nyfikna ögon.
”Åh... det är så vackert!”
