Ja-a... "varför" egentligen?
Ni vet de där ögonblicken när allting bara går i kras?
När hjärnan bara stänger av sig totalt och de enda man får fram e dåliga strandard fraser - inte alls de som man verkligen vill säga?
Jag hatar de ögonblicken från och med idag.
Man vill bara spola tillbaka tiden och ta tjuren vid hornen.
Möta rädslan och säga allt det där som kommer till en när man grubblat i några timmar.
Allt de där som till exempel;
- när kom du fram till de?
- är det på grund av mig?
- vad är det i så fall jag gjort?
- varför?
Självklart finns det där lilla ordet där - varför.
De ord som förstör så många av mina mornar, raster och kvällar.
De där jävla ordet som får mig att fastna.
Det enda man kan hoppas på är att man en dag kan få svar på sina frågor och funderingar.
Att man bara kan få sluta undra.
Wow så poetisk jag blev.
Klart slut
.punkt.
Kommentarer
Trackback
